Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
Suad Ali
”Dålig stämning”
Norstedts, 358 sidor
Jag hade höga förväntningar på Suad Alis ”Dålig stämning”. I den finstämda debuten ”Dina händer var fulla av liv” visade hon sig kunna hantera ett livsöde, skriva drivande och bladvändarvänligt bortom klyschorna.
Att hon nu som uppföljare väljer ett nytt ämne är lovande. På baksidan beskrivs ”Dålig stämning” som en ”träffsäker samtidsroman och arbetsplatssatir”. Jackpot!
Maya bor i en lägenhet på Södermalm, är utbildad ekonom och jobbar på välgörenhetsföretaget Origon. Där hennes två vänner, Yasmine och Minou, är karriärsdrivna och framgångsrika – den ena född med silversked i mun, den andra selfmade som influerare och pr-brutta – kommer Maya från en småstad och har växt upp med en psykiskt sjuk mamma. Där de andra två anlitar stylister (!) när de ska gå på mingel och hela tiden vill ta nya karriärskliv vill Maya mest överleva. Hon undrar varför man ständigt måste utvecklas, optimeras, klättra. Hon är till synes nöjd med att bara gå till jobbet, käka hämtmat och strunta i att träna.
Men så drabbas Origon av en ekonomisk smäll. En insamlingskonferens ska anordnas för att rädda företaget, och Maya tvingas vara konferencier. Det är något hon absolut inte vill. I botten ligger underförstått att hon fått uppdraget på grund av att hon är svart. Veckorna går, övertiden hopar sig, och när konferensen så äger rum får Maya ett sammanbrott.
Det är inget fel på vare sig idén eller upplägget. Suad Ali har fint öga för motsättningar, förljugenhet, klass och rasism. Problemet är genomförandet.
Antingen har ”Dålig stämning” inte riktigt bestämt sig för vad den vill vara för slags bok, eller så vill den för mycket, på bekostnad av att inget genomförs fullt ut. Visst finns spåren av satir där, liksom mycket intressanta stråk om att vara svart på arbetsmarknaden – något Maya både utnyttjar och blir utnyttjad på grund av. Men denna dualism slarvas bort, och genom romanens färd mot slut framstår den mer som en rätt ordinär feelgood-berättelse. Vad vill ”Dålig stämning” säga? Jag läser om den, men förstår fortfarande inte.
Det känns som att intrigen är för tunn: jag svårt att förstå både figurerna och vad som står på spel. Som spåret där Minous dejt visar sig vara Mayas favoritkollegas pojkvän. Som upplagt för triangeldrama.
Vad vill ”Dålig stämning” säga? Jag läser om den, men förstår fortfarande inte.
Problemet är att de enbart gick på en ganska oskyldig dejt innan snubben ghostade Minou. Varför Maya inte skulle våga berätta om detta för sin vän blir därför svårbegripligt – och ännu märkligare är att Minou lång tid senare fortfarande tjatar om denna man, samtidigt som hon beskrivs som en kvinna som alltid har en ny kille på gång.
Det kan låta som en petitess, men sådana här trovärdighetsproblem är genomgående i boken. Mayas mamma, som sedan lillebroderns tragiska bortgång blivit psykiskt sjuk och mest ägnar dagarna åt att sova, är också dunkelt porträtterad. Å ena sidan beskrivs hon som helt frånkopplad, oförmögen att föra ett samtal, övertygad om att brodern lever – å andra sidan blir Maya otroligt förvånad över att mamman behöver flytta till ett gruppboende; där bor ju bara psykiskt sjuka.
Men det största problemet är språket. Det hade behövt visas mer omsorg. Nu är det i stället fullt av upprepningar, både när det gäller ordval och förklaringar: texten gör omtag för att berätta något som redan etablerats för läsaren.
Mot slutet verkar ”Dålig stämning” veckla ut sig till en berättelse om hur psykisk sjukdom kommer smygande, och min koncentration skärps. Men när allt så knyts ihop till en lycklig saga där barndomens trauma får förklara allt, försvinner detta spår. Kanske ligger problemet i ”Dålig stämning” i att den ännu inte bestämt sig för vad den vill vara. Här finns som sagt flera spår – en kritik mot dagens optimeringssamhälle, klasskonflikt, rasismens många skepnader. Nog med bränsle för kommande romaner.
Läs fler artiklar av Valerie Kyeyune Backström och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.