Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Efter två år i Tyskland tog jag mig i kragen och började utnyttja min sjukförsäkring. Något jag faktiskt hade undvikit in i det längsta, trots att jag betalar höga premier varje månad. Att man betalar betyder nämligen inte att man enkelt kan boka tid hos en läkare. Åtminstone inte i Berlin.
Sjukförsäkringssystemet är Tysklands kronjuvel. Det är världens första lagstadgade allmänna sjukförsäkringssystem, grundat i slutet av 1800-talet av ingen mindre än Bismarck. Någon välfärdsstat existerade inte på den tiden. Reformen var unik i sitt slag. Järnkanslern visste att i det växande industrisamhället gällde det att försäkra sig om arbetarnas lojalitet mot kejsardömet.
Draget var genialt. När det övriga Europa så småningom började bygga upp välfärdssamhället hade de Tyskland som modell.
”Tyska sjukförsäkringssystemet har svällt ut till en oformlig, svindyr koloss. Alla vet att systemet måste reformeras. Ingen vet hur man ska bära sig åt.”
I dag har det tyska sjukförsäkringssystemet emellertid svällt ut till en oformlig, svindyr koloss. Alla vet att systemet måste reformeras. Ingen vet hur man ska bära sig åt.
Systemet är indelat i två kategorier – man kan försäkra sig via de lagstadgade kassorna eller ta en privatförsäkring. Den sistnämnda är ofta billigare, men täcker inte alla situationer. Eftersom jag är förälder till ett minderårigt barn valde jag det lagstadgade alternativet. Det är dyrast för mig själv, men också tryggast.
I teorin.
På papperet ser vår försäkring mycket bra ut. Vi har rätt till all form av läkarvård, inklusive gynekolog och tandläkare. Vår sjukkassa ersätter rentav yogalektioner! (Klassisk hatha-yoga i preventivt syfte.) Berlin är fullt av små privata läkarstationer, utbudet är stort.
Problemet är att de inte vill ta emot oss. Läkarstationerna vill i stället höja andelen privatförsäkrade patienter, för av dem kan de ta mer betalt. Inflyttningen är stor, och läkarbristen galopperande.
Varenda husläkare jag ringde vägrade skriva in oss.
Efter två år bestämde jag mig: Vi måste åtminstone gå på tandläkarkontroll. Jag har en dyr försäkring och det var då fan om vi inte ska kunna använda den!
Efter att ha googlat en förmiddag lyckades jag få tandläkartid för både min dotter och mig själv. Väl hos tandläkaren tog det cirka tjugo minuter att fylla i ett frågeformulär. Själva kontrollen tog däremot högst en kvart. Tandläkaren gick blixtsnabbt igenom mina tänder, sade att allt såg bra ut, tog bort lite tandsten och så var det klart.
– Men jag har tandsten kvar på flera tänder, sade jag.
– I försäkringen ingår bara fyra framtänder och fyra kindtänder. Resten måste ni betala för, meddelade tandläkaren.
Eftersom kostnaderna för sjukvård svämmar över alla bräddar har försäkringsbolagen infört begränsningar. Det har lett till den absurda situationen att jag skulle kunna gå på yoga på min försäkring, samtidigt som tandläkaren lämnar kvar tandsten så att jag måste boka en ny tid och betala privat. (Jag kan visserligen ansöka hos min försäkringskassa i efterhand om att få en del ersatt.)
Några veckor senare lyckades jag äntligen hitta en husläkare som var villig att skriva in oss. Dagen före min bokade tid meddelade läkarstationen att besöket var avbokat. Husläkaren är sjuk och någon vikarie finns inte. Nästa tid gick att reservera om tre veckor.
Kommer jag någonsin hinna träffa en läkare under min tid i Tyskland? Den som lever får se.
Läs fler texter av Anna-Lena Laurén:
Anna-Lena Laurén: Tyskland vill stoppa sjukskrivningar över telefon