Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Inget annat parti är så upptaget med frågan om svenskhet som Sverigedemokraterna. För SD är den svenska nationen något mycket större än själva staten Sverige, nationen är en andlig storhet. Den behöver inte definieras juridiskt eller statistiskt – nationen antas ändå existera, som en historisk gemenskap mellan svenskar. Nationalism är identitetspolitik på global nivå – där SD ser det som sin stora uppgift att försvara ”den svenska nationen” mot främmande kulturer.
Det är inte ideologiska spetsfundigheter och nationell mystik som gjort SD till ett stort parti. Tvärtom – det är genom en framgångsrik kamp för att normalisera partiet och tvätta bort rasiststämpeln som Jimmie Åkesson lyckats dra till sig större väljarskaror.
Sverigedemokraterna har förmått stora delar av det offentliga Sverige att acceptera en definition av rasism som är så insnävad att SD inte behöver drabbas. Genom att definiera begreppet som en fråga om biologi och genetik kan Jimmie Åkesson hävda att SD är icke-rasistiskt. Anklagelser om främlingsfientlighet bemöts inte längre i sak. De har i stället blivit en del av berättelsen om partiets modiga kamp mot eliten – som enligt Åkesson ”kallat oss fula saker.”
Att argumentera mot att olika kulturer blandas – och därmed mot att de människor som bär med sig dessa kulturer blandas – är med SD:s synsätt inte någon diskriminering.
Sverigedemokraternas formel för att komma runt problemet kallas ”öppen svenskhet”. Alla – oavsett var de är födda – kan teoretiskt bli en del av den svenska nationen. Men nålsögat är smalt. För att kvala in ska man – som SD formulerat saken i ett program – ”tala flytande svenska, uppfatta sig själv som svensk, leva i enlighet med den svenska kulturen, se den svenska historien som sin egen och känna större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan nation.”
Jimmie Åkesson var själv delaktig i partiets omvandling från gammelrasism till ”öppen svenskhet”. När han nu – i en lång debattartikel i Expressen – hävdar att partiet ”aldrig haft några rasistiska uppfattningar” är det därför en svajig historieskrivning. Partiets egen vitbok gav häromåret en helt annan bild. Sverigedemokraterna uppkom ur rasistiska Bevara Sverige Svenskt och vitboken blottlägger utan omsvep de nazistiska och utlänningsfientliga rötterna, som gick igen i både texter och praktik under 1990-talet.
Övergången till ”öppen svenskhet” har varit en förutsättning för partiets tillväxt, det är därför Jimmie Åkesson slåss så hårt och hotar att ”slänga av” medlemmar som inte accepterar den. Ändå har partiet också under senare år flirtat med det etniska synsättet. Som i partiprogrammets påstående att ”det finns en nedärvd essens hos varje människa”. En mening som togs bort för att slippa kritik, men utan att partiet backade i sak.
Eller i debatten om ”folkutbytet”, alltså föreställningen att svenskarna är på väg att bytas ut mot människor med främmande kulturer. En tanke som ofta kombineras med en konspirationsteori. Både Jimmie Åkesson och Mattias Karlsson – utpekad som chefsideolog – har ställt sig bakom ”folkutbytet” och hävdat att det är ett matematiskt faktum.
Att debatten om etnicitet fått ny fart i SD är ett uttryck för eftervalsångest. Den till synes eviga framgången har brutits och frustrerade aktivister famlar efter svar på hur partiet ska gå vidare. Några tror sig finna lösningen i en radikalare retorik. Eller som Åkesson väljer att beskriva saken, i ”ett åsiktslallande”.
SD-ledaren varnar – i inte alltför subtila ordalag – de oliktänkande för att de kommer att bli utrensade om de inte anpassar sig till partilinjen. Till de som bör känna sig träffade av varningen hör flera ledande SD-profiler. Som Richard Jomshof, en av Åkessons äldsta vapenbröder.
Det vi ser kan vara början på en brutal politisk uppgörelse inom Sverigedemokraterna.
Läs mer:
Åkesson: ”Egocentriska, självutnämnda idéväktare”
Statsvetare om SD-bråket: ”Åkesson vill städa framför egen dörr”
Väljarnas dom: Socialdemokraterna är fast i det förgångna