Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
Lee Chia-Ying
”En bra dag att stoppa huvudet i ugnen”
Övers. Anna Gustafsson Chen
Wahlström & Widstrand, 194 sidor
Plötsligt ser jag berättelser från Taiwans huvudstad Taipei dyka upp överallt. De senaste åren har annars Seoul seglat upp som Tokyos främsta konkurrent när vi tröttnat på amerikansk kultur och blickat österut. Men kanske är Taipei nästa anhalt – åtminstone för litteraturen.
Bredast uppmärksammad lär den kinesisk-amerikanska författarstjärnan Rebecca F Kuangs ”Taipei story” bli. Romanen, som publiceras på engelska i september, har redan hunnit få sig en omgång i cancelkulturens boxningsring sedan förhandsläsare reagerat på att Kuang i en scen valt att ha med en israelisk pianist.
Själv ägnade jag sommaren åt att läsa Yáng Shuang-zis internationella, Bookerprisvinnande ”Taiwan travelogue”. Det är en roman som leder till ett akut sug efter att provsmaka taiwanesiska delikatesser – boken är en förklädd reseskildring som till ytan handlar om hur en fiktiv japansk författare med ytterst god aptit äter sig fram över ön. Mellan raderna smyger dock kritiken mot den sortens koloniala blick som förskönar, fördummar och förvränger.
Och på svenska kommer nu Lee Chia-Yings ”En bra dag att stoppa huvudet i ugnen”, översatt från taiwanesisk mandarin av Anna Gustafsson Chen. Även här dyker frågan om ett förvrängt förflutet upp. Fast hos Lee Chia-Ying är det inte Taiwans historia, utan hennes fiktiva författargestalts egna, som drabbas.
Det handlar om Adan, som efter att ha misslyckats med att skriva en roman bestämmer sig för att i stället skriva sina memoarer. Men något händer med hennes minnen när hon påbörjar sitt försök att omvandla dem till litteratur. Hon blir osäker på vad som faktiskt hände – för hur mycket går det egentligen att komma ihåg från en uppväxt? Och varför börjar det hon skrivit kännas verkligare än det hon, kanske, minns?
Redan som åttaåring upptäcker Adan vad språket förmår göra med verkligheten. I sin allra första anteckningsbok noterar hon att hon sett gåshud. Och just att anteckningen finns där gör att det flyktiga ögonblick då hon lagt märke till gåshuden på en skolkamrats arm blivit något varaktigt. Adan konstaterar förundrat: ”Man skulle kunna säga att jag fångat ett spöke.”
Men när hon tänker vidare kring vad det innebär att skriva om sina egna erfarenheter inser hon något annat, långt mer skrämmande: ”När tiden bryts upp till en tråd ser man de enskilda ögonblicken tydligare ju längre bort man färdas. Då jag naglade fast dem på en plan yta med mina ord dog de, och oavsett hur vackra, realistiska och levande de kunde verka när jag läste om dem var de i själva verket lik.”
Kan man då kalla bilden av skolkamratens gåshud ett minne över huvud taget, eller har den hastigt nedskrivna anteckningen i stället ersatt minnet? Och om skrivandet inte kan bevara ett ögonblick, om det i själva verket omvandlar dem till en uppstoppad version av verkligheten, vad är då skrivandets syfte? ”Jag trodde att jag skrev för att minnas”, funderar Adan, ”men ju mer jag skrev desto mer glömde jag.”
Bakom de metafiktiva snårigheterna finns en underbar skildring av en egensinnig flickas uppväxt i Taipei
Lee Chia-Ying är själv inte främmande för skrivandets vedermödor. Sexton år har gått sedan hon senast publicerade ett skönlitterärt verk. Det ligger alltså nära till hands att tolka ”En bra dag att stoppa huvudet i ugnen” som hennes egen uppgörelse med skrivkrampen – ett ärende som sällan blir lika lyckat som här.
Det beror på att Lee Chia-Ying faktiskt lyckas komma fram till något, utöver att skrivandet är svårt och kravfyllt. ”En bra dag att stoppa huvudet i ugnen” är en varning till alla skrivande människor som lever i navelskådandets tidevarv – om hur man med det grubblande självbiografiska berättandet som vapen enkelt kan råka förändra, till och med utplåna, sig själv.
Men framför allt beror det på att det bakom de metafiktiva snårigheterna finns en underbar skildring av en egensinnig flickas uppväxt i Taipei. Romanen som Lee Chia-Ying till sist lyckats skriva är både smart, elegant och engagerande.
Läs fler texter av Johanna Käck och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur