Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Jag började röka för att det var coolt, och slutade när det inte längre var det. Omvändelsen skedde en kall morgon på en spårvagnshållplats. Vädret var, precis som platsen, Göteborg. Och jag var lika ruggig som vädret.
Det var långt till nästa vagn och jag fiskade upp cigg och tändare ur jackfickan. Självklart är det fräsigare med tändstickor, och jag hade övat in ett rappt och rytmiskt rörelsemönster för att starta blosset, blåsa ut lågan ur mungipan och snärta iväg stickan. Men ni vet hur det är, kära läsare, bevakar man inte sina coola vanor vinner det praktiska. Jag försökte skaka liv i en blå Bic-tändare.
På samma sätt var det med cigaretterna. Länge rökte jag Winston. Snygga paket, ett lagom udda märke och så goda att det gick att låtsas att man föredrog dem av andra skäl än ”snygga paket, lagom udda märke”. Men krångliga att hitta. Så där stod jag, ensam i regnet på Majvallens hållplats, och sög på en bic-tänd vit Blend. Det kändes som om hela staden stirrade på mig och fällde sin dom: ”Hur fräckt var det här då, rökarn?!”
Bara att sluta, alltså, och jag fann en passande idiotisk metod. Jag började snusa, något som jag trodde skulle vara plättlätt att kicka. Men – och låt detta tjäna som en varning, ungdomar – man kan bli beroende även av ocoola grejer.
Vänta, hade jag jinxat? Varit för snabb med poängprillan?
I ett decennium gick jag med en vanprydande bulle under läppen. Sedan sa Fru B, höggravid och okaraktäristiskt bestämd: ”Ska jag klämma fram den här ungen får du lägga av med det där”.
Hon klämde, jag slutade och för ett par veckor sedan satt jag med den framklämda på en fotbollsläktare. Lilla B höll fram sin dosa och frågade om jag skulle ha. Jag tackade som alltid nej, men lade till: ”Okej då, fixar vi oavgjort tar jag en.” Det stod 1–5 mellan AIK och BP och var tjugo minuter kvar så oddsen för att jag skulle behöva ta en prilla var ungefär samma som för ”på måndag rider Jesus in i riksdagen och ställer allt till rätta”.
Men så gjorde Ayari mål och Gustafsson två och när Hove sköt 5–5 i den 98:e minuten höll Lilla B fram dosan. Det sved till rejält under läppen, och inom en minut kom också hjärtklappningen och illamåendet – samtidigt som BP avgjorde med matchens sista spark.
Var det jag som hade jinxat? Var jag för snabb med poängprillan?
Det finns många argument för att låta bli nikotin, men jag har aldrig hört något mer drabbande än risken att Mads Kristian Hansen gör ett jävla turmål.
Läs fler kåserier:
Herr B:s förra: Veterinären trodde inte att B-Dog skulle klara sig
Herr B-klassikern: Jag trivs bäst i slutna sällskap – mellan väggar vill jag va
Flanören skrev veckans mest lästa kåseri: Modemissen i GVFÖ som visst bara jag bryr mig om