Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
När popmusiker blir gamla blir de som män är mest: tillbakablickande och sentimentala. Mauro Scocco är inget undantag, snarare själva exponenten. Nästa år fyller han folkpensionär och från sin utsiktspunkt på Kungsholmen minns han sin ungdom, sina kärlekar och allt det som aldrig blev. ”Livets rytm” är hans första skiva på sex år och titeln låter eventuellt mer sprudlande än den är. För den livsrytm Mauro Scocco sjunger om är i själva verket ett evigt ritardando. Han var kung, han var gift, det fanns en framtid men nu är det mesta slut. Hela skivan präglas av en närmast bottenlös uppgivenhet och som lyssnare får man hoppas att den inte är självupplevd.
”För det bästa som jag får kan jag aldrig hålla i/Och pusslet läggs så sakta/Det är det som blir mitt liv” sjunger han i låten ”Skånegatan”. Där finner han åtminstone lite glädje i minnena, hur han en gång i tiden hade vänner, såg Mink De Ville på Ritz och gick på efterfest hos Ulf Lundell.
Min generations manliga låtskrivare har alla blivit olika versioner av Plura.
En annan albumaktuell artist – Tomas Andersson Wij – började titta bakåt långt före femtio fyllda. Han är inte, vilket man kanske kan säga om Scocco, en artist med sina bästa dagar bakom sig. Andersson Wij ansluter i stället till ett litterärt narrativ där huvudpersonen i sångerna blir något slags representant för ett förlorat moraliskt tillstånd. Ett vittne till en tid som var på samma gång mer oskuldsfull och mer ideologisk. När den scenen är etablerad kan han sjunga om nutiden, och den är ofta rätt hård, karg och tom på innehåll.
Det är så här det är nu. Min generations manliga låtskrivare har alla blivit till olika versioner av Plura. De återvänder till sina inre Norrköping bara för att konstatera att fabrikerna lagt ned och den plats som en gång formade dem för alltid är borta. Joakim Berg från Kent släppte ”Framtiden som aldrig blev av” i våras. Det är en mörk skiva. Scocco sörjer sina egna förlorade möjligheter, medan Berg sörjer en hel värld som erbjöd möjligheter. Den stora svenska minnesarbetaren Lars Winnerbäck gav också ut en skiva i år och låten ”Där tågen rullar in” står ut som något slags ursprungsberättelse om att vilja spela sig fri från småstadens bojor. Kanske vill de här artisterna bara påminna oss om sina blygsamma begynnelser, men det känns också som ett sorgearbete. En gång hade de, i kraft av att vara unga män, en plats i världen som inte kan köpas för royaltyintäkter – eller, i Scoccos fall, pengar från en hisnande lukrativ aktieförsäljning.
Diskussionen om ”män som minns” är inte ny. Inom litteraturen var den levande redan i autofiktionens barndom. Eller kanske så länge det har funnits en litterär debatt faktiskt. Män har ju alltid ägnat sig åt att minnas sin ungdom och sin förlorade libido. De hittills nämnda rockmännen vet bättre än att sjunga om gamla erotiska erövringar. Men det finns ett annat problem: själva sentimentaliteten. Svallvågen av tillbakablickande låttexter kan nog inte tolkas på något annat sätt än att framtidstron är död. Och frånvaron av konstruktiv ilska är nog ett resultat av insikten att världen inte längre går att förändra. En gång bars populärmusiken – ja, faktiskt även den som vuxna män gjorde – av modernismens ideal. Nu handlar det mesta om att det var bättre förr.
Läs alla texter om musik och fler texter av Po Tidholm.
Läs mer:
Mauro Scocco om nya skivan: ”Nästan allt jag drömt om har hänt”
Tomas Andersson Wijs förmåga att skapa vackra pophymner är intakt
Lars Winnerbäck återvänder till sin typiska lunk på ”Längtan till våren”