Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
Jakuta Alikavazovic
”Aldrig någonsin”
Övers. Marianne Tufvesson
Wahlström & Widstrand, 224 sidor
Den prisbelönta franska författaren Jakuta Alikavazovic, född 1979, har sin familjebakgrund i det forna Jugoslavien, som trasades sönder genom Balkankriget i början av 1990-talet.
I romanen har modern just dött och dottern söker henne genom denna autofiktiva berättelse, försöker förstå vem hon var, vad hon betydde och letar boken igenom efter den gåta som är deras familjehemlighet. Säg vilken författare som inte förr eller senare skriver om sin döda mor.
Det räcker med att öppna romanen för att förstå att vi har hamnat i en fransk text och kontext. Trots att författaren har sina rötter på Balkan har hennes ”förstklassiga franska skolgång … drillat” henne ”i en viss sorts intellektuell spänst och ytterst fransk stringens”. Ett exempel på hur man med Pierre Bourdieus begrepp skaffar sig kulturellt kapital. En av läsandets vinster är att man genom översättare, som här Marianne Tufvesson, får alternativ till det egna vaneseendet.
Jag har läst amerikanska pratmakare skriva om sina mödrar, sydamerikaner som finner dem i blodfyllda skrönor, författare från Mellanöstern som tecknar sina mödrar i sockersöta ordgirlanger. Modern i ”Aldrig någonsin” var poet. Det vill säga, innan hon flyttade till Frankrike och för att försörja sig började jobba med helt andra saker: barnflicka, bank, undervisa i språk, gå ut med hundar. Tills hon gav upp och lät sig försörjas av sin man.
Som ung student hade hon varit del av ”Den brinnande kretsen” och skrivit två diktsamlingar, som fick kretsen att bära runt henne i triumf. Poesin var gruppens tillflyktsort och ”deras sätt att bedriva motstånd”.
Moderns tidiga historia, som sipprar genom texten i små rännilar, blandas med dotterns minnesbilder av henne, först i sensuella ordslöjor, sedan bittrare, av en mor som ”hade tappat greppet”, som hade slutat skriva och slocknat. ”Jag är dotter till en tigande kvinna”. Efterhand framträder bilder av en person som genom att iaktta den franska överklassens manér, deras böcker och gester skaffat sig stil som hon kunnat överföra på sin man och sin dotter. ”Det lustigaste är att jag ofta fått höra att jag har min mors leende. Ett leende som är en kalkyl, en investering, en stel charad – det har jag ärvt.”
Envist höll modern sin dotter borta från hemmets plikter; städa, handla, laga mat. Hon ”fruktade alla fängelser skapade för – och i många fall av – kvinnor” och bad aldrig dottern hjälpa till. Hon bar henne på armen till Jean-Paul Sartres begravning, fick henne att välja tyska i skolan för att kunna läsa Thomas Mann och ta en plats bland de mest begåvade. På alla sätt ville hon rusta sin dotter för ett liv som intellektuell, medan hon själv sjönk ner i det banala ”som man glider ner i ett badkar”. Dottern kom på henne med att i smyg städa köket. Och insåg att hon inte sett sin mor städa tidigare.
”Min mor som har varit en äventyrare, en konstnär, en kvinna som har lämnat män och länder som man kliver ur en klänning vid flodkanten – min mor är en kvinna som skrubbar, putsar och skurar sitt kök.”
Moderns alla ambitioner koncentrerades på framtiden. Det vill säga dottern, som flyr uppåt: ”jag tror mig ha undvikit alla fällor som min mor … fastnat i. Jag ger ut böcker, jag flyger, hela mitt liv är ett konstgrepp…”
Romanens upptagningsförmåga för subtila nyanser är magnifik
En rad personer tar plats i romanen, men det är i svalget och spänningen mellan mor och dotter som energin finns.
Förutom att lyriken och litteraturen sätts på piedestal på ett sätt som – för den mindre trosvisse – kan kännas påfrestande och överlastat, finns det ett djupt allvar. Konsten är det som ger livet värde, trots allt.
Och romanens upptagningsförmåga för subtila nyanser är magnifik. Som om författaren har tillgång till ett känslornas mikroskop, där det plötsligt kan dyka upp en diamant. En enastående vackert slipad iakttagelse, tanke, känsla, som får texten att skimra.
Läs fler texter av Maria Schottenius och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.
Fotnot: Jakuta Alikavazovic samtalar med DN:s Malin Ullgren på Internationell författarscen/Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm onsdag den 4 november kl 19.30.