”Jag märker att pratet om protein påverkar mig”, sa en vän nyligen, medan hon pockade med en kycklingnugget framför sin treårings hopsnörpta mun. Om han bara äter frukt, grönsaker och smörgåsar kan hon inte andas ut förrän han mumsat i sig ett halvt ägg. På kvällarna kompenserar hon ibland med skinkrullar framför barnprogrammen.
Det är den allmänna proteinhetsen som har fått henne att tro att det är mycket viktigt att barnet får i sig protein.
Men hos svenska myndigheter finns ingen sådan oro. Snarare får barn i sig för mycket protein och dessutom av fel sort. Majoriteten av små barn äter mer rött kött och chark än maxrekommendationen för vuxna i Sverige. Samtidigt äter nio av tio för lite frukt och grönt.
Märkligt ofta lyckas trender trumfa myndigheters rekommendationer och just nu är trenden protein.
Vuxna har i sin tur regredierat till barn och köper proteinpulver med smaker som jordgubbglass och chokladboll. Kvarg töms från hyllorna så att butikerna liknar forna Sovjet, eftersom många hellre konsumerar geggigt mjölkprotein än mat. Livsmedelsverket säger som de alltid sagt: ät mer växtbaserat, ät mindre kött, ät mer fibrer. Men utvecklingen går ändå åt fel håll. I Sverige minskar vuxnas grönsaks- och fruktintag. Vår låga konsumtion sticker ut i OECD.
Vad har egentligen hänt med folkhälsopolitiken?
Vaccin, antibiotika, sanitet, välfärden: 1900-talet var ett fantastiskt århundrade för folkhälsan. Vid 1900-talets början var medellivslängden drygt 50 år, i dag är den 85 år. Men de senaste decennierna har saker börjat gå åt fel håll. Den västerländska livsstilens negativa effekter får alla länder att leta efter nycklar, smart politik och sätt att stödja sina befolkningar till långa och friska liv. Alla utom Sverige.
I Danmark har man däremot experimenterat med politiska styrmedel: socker- och fettskatter har kommit och gått men ”fuldkornspartnerskabet” bestått
Politiskt har det inte hänt något inom matområdet i Sverige sedan nyckelhålsmärkningen på 1980-talet, och den känns ju ganska mossig i dag. I Danmark har man däremot experimenterat med politiska styrmedel: socker- och fettskatter har kommit och gått men ”fuldkornspartnerskabet” bestått. På så sätt har myndigheter, sjukdomsorganisationer och matproducenter tillsammans lyckats öka befolkningens intag av fullkorn markant och bestående. Idén: Addera lite fullkorn till så många produkter som möjligt. Detta tangerar preventionsparadoxen: en liten förändring för många ger små individuella fördelar, men stor påverkan på befolkningsnivå. Nu planerar vårt grannland att helt slopa moms på frukt och grönt.
Andra länder använder sig av den omvända metoden, det vill säga ökad kostnad för dålig mat, vilket har beskrivits som ”libertariansk paternalism”. När Storbritannien två år i förväg aviserade en skatt på sötade drycker hann branschen sänka sockerhalten under skattegränsen. Det blev en flopp för finansdepartementet, men en vinst för folkhälsan. Effekten: En minskning både av barn som får läggas in på sjukhus för att dra ut kariesdrabbade tänder och barnfetma, vilket var målet med skattehöjningen. Tyskland beslutade nyligen att följa Storbritanniens exempel, och sällar sig därmed till mer än hundra länder som använder ekonomiska styrmedel mot sötad dryck.
I Sverige har intaget av läsk i stället skjutit i höjden, från 30 per person/år 1980 till 104 liter 2023. Politisk ambition för åtgärder? Noll. Hälften av alla svenskar är i dag överviktiga och barnfetman ökar rejält.
Svenska ungdomar dricker dessutom mest energidryck i Norden, 75 procent av 15–19-åringar gör det varje vecka, och de svenska produkterna har högre halt koffein, de allra flesta unga överskrider maxrekommendationen.
Medan Sverige har lyckats med rökningen – efter idogt arbete med förbud, regleringar och kampanjer – har vi samtidigt helt tappat bollen när det gäller nikotin. Mantrat att svenskt snus ligger bakom minskningen av rökning stöds inte av forskning, och nyligen avslöjades att regeringen använt tobaksindustrins lobbyargument mot EU, vilket gett utrikeshandelsministern smeknamnet Benjamin Snusdosa. Som Susanna Kierkegaard illustrerar i sin bok ”Superstaten. EU och framtiden” verkar försvar av snus vara det enda svenska politiker är verkligt intresserade av att driva i EU.
Men de vita prillorna har inte primärt fått gamla rökare att fimpa. I stället har branschen hittat nya målgrupper: unga och kvinnor. Länge var marknadsföringen totalt oreglerad och gratisprover kunde delas ut till 16-åringar. Medan smak på cigaretter är förbjudet i EU sedan 2020, bygger vitt snus och vejping-trenderna på just godissmaker. Och andra EU-länder, som själva har förbjudit produkterna, undrar vad tusan vi sysslar med.
Även om branschen vill kalla det vita snuset ”tobaksfritt” vet vi att nikotin påverkar puls och blodtryck och kan på längre sikt ge ökad risk för hjärt- och kärlsjukdomar och sämre koncentrationsförmåga. En av fyra unga svenskar använder vitt snus, samtidigt som konsumtionen av energidryck ökat kraftigt.
Både nikotin och koffein är psykoaktiva substanser. Nikotin kan ge koncentrationssvårigheter, koffein ger sömnsvårigheter, och vi har en enorm ökning av psykiatriska diagnoser som just handlar om koncentration och sömn. Förskrivningen av sömnläkemedel till barn och unga har femdubblats de senaste tio åren.
Men det allvarligaste – riskfaktorernas riskfaktor, som Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheten trycker på i alla sina rapporter – är den ökade ojämlikheten. Fattigdom är extremt starkt kopplat till ohälsa och skillnaden i förväntad livslängd i Sverige har tredubblats sedan 1960-talet. En högutbildad i Danderyd kunde förvänta sig att leva 18 år längre än en lågutbildad i Vårby redan för tio år sedan, och sedan dess har klyftorna ökat.
Sverige har som mål att sluta gapet i påverkbara hälsoskillnader till 2048, men i stället ökar det. När välfärdens skyddsnät blivit betydligt mer stormaskigt faller fler människor igenom, med sjukdom och förtida död som följd. Sjukvården kan aldrig kompensera för detta.
Medierna fascineras av longevity-trender, dieter och träningsmetoder – alltid med ett individperspektiv. Men folkhälsan är inte individuell
Folkhälsopolitik har de senaste årtiondena reducerats till individens egen uppgift. Ät rätt, gå till gymmet, var inte fattig och skyll dig själv om du blir sjuk. Medierna fascineras av longevity-trender, dieter och träningsmetoder – alltid med ett individperspektiv.
Men folkhälsan är inte individuell. Det har tidigare generationers politiker förstått, och den allt högre livslängden kan i större utsträckning tillskrivas samhällsförändringar, inte oss läkare.
Vården kan inte stoppa barnfetman, ändra människors matvanor eller bekämpa fattigdom. Vi är upptagna med sjukdom. Vårdens allra viktigaste preventiva metod – kontinuitet till allmänläkare – lyckas politikerna inte ens få till, trots år av utredningar och studier som pekar på just det som mest effektivt.
Så vad är planen? Var är ambitionerna? Ozempic, om än en bra medicin, kan ju inte vara vårt enda hopp och det tjatiga pratet om individens frihet ekar tomt och idéfattigt. Visionen om ett långt och friskt liv för alla i Sverige måste betyda något. Det måste omsättas i faktisk politik.
Läs mer:
Fanny Nilsson: Glöm vårdköerna – sjukvårdens största kris handlar om något annat