Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
Torborg Nedreaas
”Musik från en blå brunn”
Övers. Cilla Naumann
Wahlström & Widstrand, 344 sidor
Torborg Nedreaas försenade Eriksgata genom Sverige fortsätter. Först ut var abortromanen ”Av månsken växer ingenting” – årets första litterära sensation, som Sveriges Radio konstaterade. Sedan följde, bara några månader senare, ”Trollskärvan”, den första delen i trilogin om Herdis, Nedreaas stora uppväxtskildring. Där introducerades vi till vår enstöriga huvudperson som rör sig genom ett regnglittrande, doftande Bergen sett ur grodperspektiv, med barnets öppna och undrande blick.
Nu utkommer Wahlström & Widstrands tredje Nedreaas-roman på ett år. Förlaget har av förklarliga skäl valt att skippa den som stod på tur rent kronologiskt, ”De varme hendene” från 1952. Kommunisten Nedreaas tendensroman om Nato sågades av alla men försvarades in i det sista av henne själv. Det var ”Musik från en blå brunn” som återupprättade hennes litterära rykte efter fiaskot.
Där återvände hon till Herdis Hauge, som hunnit bli något äldre. Nere på kontinenten har Första världskriget brutit ut, men för Herdis del finns andra mörka moln vid horisonten. ”De onda gåtorna”, det vill säga könets, kryper allt närmare. Denna nattliga del av existensen – ”ännu mer oroande och ogripbar än domedagen, evigheten, Bibeln och spökhistorierna” – har trots sin undanglidande natur redan gripit in i Herdis liv och förändrat det på ett ytterst konkret sätt. Hennes mor är otrogen och skiljer sig så småningom från hennes far för att leva öppet med sin älskare.
Om ”Trollskärvan” nästan helt och hållet utspelade sig på gatan – i barnens hemliga, naiva och grymma värld, där föräldrarna mest är avlägsna silhuetter i fönstren som gastar om att middagen är klar – flyttar den här romanen in i hemmet. Familjen bryts upp, och slukar Herdis hel. Föräldrarna tornar upp sig över henne så som flickorna som stängde ute det avvikande barnet ur gemenskapen gjorde i den förra romanen.
Hon är lidelsefullt förälskad i sin mor, den vackra Ziska, som kan värma upp ett helt rum på egen hand eller kyla ned det utan förvarning. Fadern betraktas däremot på sorgset avstånd. Han är en enslig, ömkansvärd gestalt som trots sin agande hand är mer lik Herdis själv än den starkt strålande modern.
I den vindlande festscen som avslutar boken antar Herdis eviga utanförskap tydligt existentiella dimensioner. Det konstnärslynne som läsaren alltid anat hos henne uppenbaras en gång för alla när hon inte deltar i festen utan i stället gör den till sin genom att ro bort i en båt och begrunda den i upphöjd ensamhet:
Vem mer än hon hade väl sett hela festen utifrån, sett allt på en gång och sett hela det magnifika lantstället Soria Moria med alla sina pärlrader av kulörta lyktor, sett det från en kunglig loge av svart oljigt hav och ett vänligt ensamt mörker.
Nedreaas språk är lika sinnligt och exakt som vanligt i Cilla Naumanns översättning. För mig är hon dofternas författare framför andra. Jag vet ingen annan som är så uppmärksam på den osynliga värld våra näsor skapar åt oss, och så skicklig på att frambesvärja den med några ynka ord. ”Varje trappuppgång har sin doft”, konstaterar hon, och bevisar det gång efter annan med sina beskrivningar av dem.
I uppföljaren är bästa vännen Julia borta, förvisad till Herdis dåliga samvete. Kanske är det också författarens?
Men någonting har förändrats mellan ”Trollskärvan” och ”Musik från en blå brunn”. Herdis åldrande påverkar inte bara innehållet, utan även formen. Barnets blick är inte riktigt lika självklar som tidigare. Omärkligt och diskret har perspektivet förskjutits.
Vi befinner oss fortfarande i Herdis huvud – men nu sänker sig berättaren dit, visar det sig snart, från sin position några centimeter von oben. Den intresserade – eller skeptiske – hänvisas bland annat till kapitlet som börjar: ”Ibland trampar Tiden lätt och försiktigt över människorna…”
Vidare lyser de andra flickorna med sin frånvaro. ”Trollskärvans” ständiga perspektivskiften gjorde den till ett underbart snurrande kalejdoskop av sinnesintryck. I uppföljaren är bästa vännen Julia borta, förvisad till Herdis dåliga samvete. Kanske är det också författarens?
Missförstå mig inte. ”Musik från en blå brunn” är fortfarande en underbart skriven barndomsskildring – bara klart mer konventionell än sin föregångare.
Läs mer:
Är den här norska romanklassikern en övergreppshistoria eller passionsskildring?
Torborg Nedreaas trilogi om Herdis inleds med ett kalejdoskop av sinnesintryck