Vad betyder hammondorgeln för dig?
– Den är det ultimata, kompletta instrumentet. Man har så många möjligheter. Jag spelar på en Hammond B3 från 1969, och jag är väldigt förtjust i den. Det är en klassisk modell som inte görs längre. B3:an är en fantastisk pjäs som väger drygt 200 kilo. Jag känner mig verkligen som en drottning när jag sätter mig vid den. Visst har jag spelat på många småorglar genom åren, men de ger inte alls samma känsla.
Vad är det som gör att du älskar just B3:an?
– Det är framför allt soundet. Jag gillar svänget i tonerna. Man får det fantastiskt speciella ljudet från Lesliekabinettet, högtalaren som sprider ljudet via ett roterande diskanthorn upptill och en roterande trumma med bas nertill. Jag kan bland annat växla hastighet från chorale (långsamt) till tremolo (snabbt) medan jag spelar. Det gör att ljudet från hammondorgeln blir spännande och dynamiskt.
– Dessutom är jag ett riktigt basfreak! Jag älskar att spela bas. Det gör jag med vänsterfoten. Med den högra foten styr jag volympedalen och hastigheten i Lesliet. Med händerna spelar jag melodi och ackord, på de två manualerna och kan själv göra mina egna registreringar med hjälp av drawbars. Som sagt; möjligheterna är nästan oändliga. Tyvärr har allt spelande gjort mig lite sned i kroppen. Men det är det värt.
Finns det några andra nackdelar med att spela på den?
– B3:an är stor, klumpig och tung, vilket alltid är bökigt när man ska turnera. Jag kan avundas de musiker som kan ta sin fiol i handen när de ska ut och spela. Det är lite som om de har sin bästa kompis med sig överallt. Själv testade jag att turnera med min egen hammondorgel på släp under 1960- och 1970-talen, men numera försöker vi i stället hyra in en. Det är inte alltid det går, men oftast brukar det lösa sig. Jag har även ett par portabla, tjeckiska MAG-orglar, en som jag kan turnera med och en övningsorgel hemma. De låter bra, men det blir inte riktigt samma sak. Min stora B3:a står i Sandkvie studio här i Visby.
Minns du när du köpte din första hammondorgel?
– Det var 1967. Jag hörde Procol Harums låt ”A whiter shade of pale” och blev helt tagen av Matthew Fishers hammondorgel-melodi. Tårarna bara rann. Efter det gick jag direkt och köpte mig en egen. Innan hade jag främst spelat jazz på piano. Köpet av B3:an öppnade en ny värld för mig.
Hade du kunnat göra dina klassiska sjuttiotalsskivor ”Huvva! Svensk folkmusik på beat”, ”Trollskog” och ”Bergtagen” utan den?
– Nej, det tror jag faktiskt inte. Det var ett så specifikt projekt – att göra svängig folkmusik på beat. Hammondorgelns sound gifte sig otroligt fint med fiolspelmännens. Jag hade ett sådant flax, kan jag tycka, så här i efterhand. Bengt Palmers producerade ju skivorna och han hade precis börjat arbeta på skivbolaget EMI. Att de albumen skulle sälja guld fanns liksom inte på kartan där i början, men det gjorde de ju. De låg rätt i tiden, på något vis.
Din första B3:a gick ett dystert öde till mötes. Vad hände?
– Min hammondorgel stod längst bak i släpet när vi var ute på turné i början av 1970-talet. I en kurva utanför Avesta lossnade släpet från bilen. Allt åkte i diket. Orgeln hamnade underst. Det blev bara kaffeved kvar av den. Sedan dess har jag faktiskt inte ägt någon egen hammondorgel, förrän jag köpte den här av Magnus ”MAFY” Fyrberg i fjol. Han är vår främste hammondspecialist och han har hjälpt mig otroligt mycket. Den gamla, elektromekaniska teknologin med tonhjul är inte alltid kompatibel med dagens. Magnus har bland annat gjort nya kontakter och sett till att man kan känna sig trygg.
Har du vänstrat med annan klaviatur?
– Ja, absolut. Jag har alltid varit en sådan som vill ut på nya äventyr. I slutet av 1970-talet fick jag för mig att jag ville göra mig av med folkmusikstämpeln. Under 1980-talet testade jag allt från syntar till kyrkorglar, men sen hittade jag tillbaka till folkmusiken igen under 1990-talet. Länge spelade jag på olika småorglar. Men jag har egentligen saknat B3:an och Lesliekabinettet något så djävulskt, så när jag till slut köpte en i fjol och fick den fraktad hit så kände jag; nu har jag kommit hem.
Och vad gjorde du när den väl stod där?
– Jag gav den en stor fet puss och satte igång att spela. Ibland frågar folk mig; hur orkar du hålla på? Då svarar jag: ”Det är för att jag håller på som jag orkar.” Jag mår så himla bra när jag spelar. Musiken har funnits med mig sedan jag kläcktes.
– I slutändan blev det en skiva med låtar efter spelmannen Pekkos Per Olsson från Bingsjö i Dalarna. Valet kändes givet. Han är både mytomspunnen och legendarisk. Många av hans låtar går i dur och moll samtidigt. För mig är han ett av de tyngsta namnen i folkmusiken.
Fakta.Merit Hemmingson
Svensk musiker, kompositör och artist, bosatt i Visby på Gotland.
Aktuell med skivan ”Pekkos Per å jag” som bygger på låtar efter den mytomspunna spelmannen Pekkos Per Olsson (1808-1877).
På skivan medverkar även Juan Romero, Sara Parkman, Mats Edén, Ola Winkler och Mattias Bärjed. Skivan är producerad av Anton Sundell.
Under november och december gör Merit Hemmingson en rad spelningar i Göteborg,
Malmö, Stockholm, och Östersund. Turnén startar den 12 november på Pustervik.
Läs fler texter i DN:s serie Specialisten! här.