Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Jag vet inte exakt när förälskelsen började, men kanske någonstans mellan att alla i bandet Iceage blev sexsymboler och att Tove Ditlevsens Köpenhamnstrilogi fick en Penguin-upplaga? När folk började korsa hav för chansen att äta macka vars enda pålägg är en skiva gammel knas serverad separat på sidan? Förra året blev det i alla fall officiellt när (svenska) Spotify skapade en egen spellista för Köpenhamns indiescen. När staden sedan tog hem två topplaceringar på internationella rankningar över världens städer briserade det totalt.
Åtminstone sedan dess är det en nationalsport att hylla den danska huvudstaden.
SvD (9/7) får fatt i en assimilerad svensk i Danmark (på foton sitter han ledigt på sin cykel på Kungliga slottets innergård) som säger att det bästa med staden är att den är så ”chill”. Sydsvenskan (11/7) kontrar några dagar senare: personalen på specialkaffebaren (som för övrigt finns överallt) är alltid trevlig och alla nybyggda danska bostadsområden förses med restauranger drivna av ”någon som jobbat på Noma”. Den tidigare nämnda danska dekonstruerade ostmackan får 2 000 tecken om sig i Dagens Nyheter (29/10).
Runt omkring detta: Stockholm blir grovt dissat av Ishotellet i Jukkasjärvi när de väljer att placera sin nya, sydliga konceptbar på Ströget. Arlanda försvinner ännu lite längre ut i periferin när SAS jättesatsar på Kastrup. Den svenska musikexportens dominans hotas när Danmark för första gången någonsin börjar producera bra musik.
Blir 2026 det danskaste året hittills i världshistorien? Tja, åtminstone om man är svensk.
För jag misstänker inte bara att kärleken inte är lika intensiv från danskarnas håll. Jag vet det. Under ett av mina arbetspass på en bodega i Köpenhamn – där man får röka inomhus och aldrig behöver gå hem, eftersom tidig stängningstid är klockan sju på morgonen – passade jag på att undersöka hur obesvarad vår kärlek är.
”Enda gångerna jag åker till Malmö är för att fynda mat på Willys Emporia!” En annan återkommande replik: ”Era män är fjollor.” När de frågar var jag bor, och jag säger Malmö, hade jag lika gärna kunnat säga Herning på Jylland. Förbarmande lyser i deras annars fylletrötta ögon. Ungefär så långt bort distans- och coolhetsmässigt ligger Sverige. Långt bortom horisonten.
Stereotyperna är inte supernya. Redan 2011, när den svensk-danska krimserien ”Bron” hade premiär, var rollerna utkristalliserade: Sveriges Saga Norén var en superseriös detektiv med sociala svårigheter, medan Danmarks Martin Rohde var inne på sitt tredje äktenskap och älskade – precis som alla hans danska kollegor – att lirka med lagen.
Men numera verkar Sverige ha svårare att acceptera sin egen stereotyp, eller kanske snarare stället blivit avundsjuk på den danska. Varför?
Länge uppfattade jag det som att vi fann oss i denna rollfördelning; vår relation var jämlik i sin ömsesidiga irritation. Men numera verkar Sverige ha svårare att acceptera sin egen stereotyp, eller kanske snarare stället blivit avundsjuk på den danska. Varför?
Köpenhamn är en stad där du kan se rader av män urinera på vackra fasader klockan åtta en lördagsmorgon. Och även om vi inte direkt har löst sexism eller rasism i Sverige, vågar jag ändå påstå att sättet som skällsord utgör punchlines, eller att tafsning fortfarande mest är en liten skoj grej på fyllan, inte flyger riktigt lika bra i Sverige längre. Det är som att gå tillbaka i tiden.
Är då Köpenhamnskärleken bara ännu ett tecken på vår tids omslutande, förruttnande nostalgi? Påminner inte Christianias dåligt rullade jointar eller rockbandet som sitter i baren och på riktigt skriker ”stumpan” till dig om en svunnen tid när Sverige var friare, ungarna drack mer och vi badade nakna i centrala Stockholm med hela den större umgängeskretsen? Längtar du verkligen till Köpenhamn, eller längtar du till den falska föreställningen om hur det var att leva i Stockholm 1995? 1975? Eller hur det var att vara ung?
Köpenhamn blir ett Stockholm innan Stockholm behövde växa upp, och kanske slipper du också det, om du har råd att vara där.
Då är det ju på många sätt helt rätt att kärleken till Danmark tillåts vara obesvarad. Den handlar ju noll om Köpenhamn och bara om oss. Bra för den danska turistnäringen. För obesvarad kärlek kan ju vara för evigt, medan besvarad sådan håller (i bästa fall) något år.
Läs fler texter av Maria Müllern-Aspegren