Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
I Berlin håller alla respektabla institutioner utom kyrkan stängt på söndagar. När jag insåg att vårt närbibliotek håller söndagsöppet blev jag därför mycket glad. På grund av långa skoldagar plus träningar hade det aldrig blivit av för min tonåring att gå till bibblan efter skolan.
Nu var det dags för henne att skaffa sig lånekort. En söndag eftermiddag tågade vi till biblioteket, utrustade med hennes pass och Anmeldung (det vill säga beviset att hon är skriven i Berlin), i original och med stämpel.
Väl framme fick vi beskedet att man inte kan ansöka om lånekort på söndagar.
– Varför inte det? undrade jag häpen. Ni håller ju öppet.
– För att vi saknar tillgång till det digitala systemet på söndagar. Välkomna tillbaka på måndag.
– Digitala system funkar 24/7. Det är ju hela poängen med dem.
– Titta bara på vår dator!
Mannen pekade uppfordrande på den släckta skärmen. Datorn hade tagit söndagsledigt. Den var helt enkelt omöjligt att väcka förrän måndag morgon klockan 09.00.
Förbundskansler Merz har satt sig i sinnet att göra Tyskland effektivt och smidigt. Han saknar åtminstone inte att göra.
Till saken hör att tyskar i allmänhet inte alls är omedvetna om sitt lands problem. Det är den största skillnaden mellan tyskar och svenskar – synen på det egna landet. Svenskar anser att inget land i hela världen kan vara lika progressivt och avundsvärt som just deras. Tyskar älskar däremot att gissla sitt land. Dessutom går de ständigt omkring och väntar på en katastrof av något slag, krig eller kärnvapenolyckor, medan svenskar i Hans Roslings anda är övertygade om att allt blir bra.
Både tyskar och svenskar hyllar alltså Sverige. Men medan synen på Sverige för svenskar handlar om självbild, handlar den för tyskar om projicering.
Tyskarna älskar att tänka att det finns ett land i högan nord där allt fungerar. Därför säljer tyska beslutsfattare in den nya värnplikten som den ”svenska värnplikten”. Det nya pensionssystemet kallas Schwedenrente eller svenskpension.
I Sverige finns en bild av att den tyska debatten är mer ”på riktigt” än i Sverige. Den är inte helt felaktig – konflikträdslan är mycket mindre i Tyskland. Det märks i vardagen när man handlar i affären, men också i de stora kvalitetsmedierna och i tv-diskussioner, där beslutsfattare, journalister och akademiker regelbundet drabbar samman. I förbundsdagen läser folkvalda lusen av varandra i eleganta tal som de håller utan papper.
Nyligen var jag på ett seminarium om 30-åriga kriget på universitetet i Halle. En ung svensk doktorand från Lund berättade om sin doktorsavhandling. De tyska professorerna började omedelbart grilla honom, lyckliga över att få diskutera källarbete.
I Tyskland är det mycket mer okej att gå i clinch. Däremot är de områden som är tabu verkligt tabu. En tysk etablerad politiker kritiserar till exempel inte Israel annat än i ytterst hovsamma ordalag.
Och hierarki är viktigt. Det insåg jag när min dotter och jag för andra gången besökte biblioteket för att skaffa ett lånekort.
Nu gick det hur bra som helst, eftersom vi gjorde det en måndag. Vi informerades om att den vanliga personalen inte är i tjänst lördag–söndag. Under veckosluten är det frivilliga som jobbar, och de saknar tillgång till det digitala systemet.
Frivilligarbetaren dagen innan hade emellertid påstått att det är systemet som håller stängt. Jag antar att det var en fråga om prestige – han ville inte verka sämre än de riktiga bibliotekarierna.
Läs mer:
Anna-Lena Laurén: Sverige förebild när Tyskland ska sälja in värnplikten
Tyskland vill kopiera det svenska pensionssystemet