Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Efter demokraternas skräll i det amerikanska mellanårsvalet publicerades ett fejkat Vogueomslag på sociala medier.
På bilden poserar New Yorks borgmästare Zohran Mamdani tillsammans med Barack Obama, Michigans nyvalde senator Abdul El-Sayed och Georgias senator Jon Ossoff. Rubriken är ”Men of style”.
Bilden väckte stor uppmärksamhet. ”Snälla låt detta var på riktigt”, skrev någon. Men grejen är att det på sätt och vis är på riktigt. Dagens manliga demokrater är killar med stil.
För få, om ens några, politiska styren har sedan Ludvig den 14:es dagar varit lika besatt av utseende som dagens amerikanska
Eller rättare sagt, det är män med en helt annan stil än de styrande republikanerna och deras faiblesse för överdrifter, om det så gäller kläder, kosmetik eller konservativa värderingar. För få, om ens några, politiska styren har sedan Ludvig den 14:es dagar varit lika besatt av utseende som dagens amerikanska.
Hur många gånger har inte Donald Trump skrutit om att personer i ledande befattningar ser ut att kunna vara plockade direkt från ”central casting”, det vill säga att de ser ut som snygga skådisar? Många.
Och hur många gånger har han inte kastat ur sig glåpord som ”fattie”, ”pig” och ”you look disgusting” till journalister som han finner misshagliga? Fler än man kan räkna.
Inte sällan har han även gett sig på sina egna. Nu senast då han under valkampanjen stöttade den korrupte Ken Paxton i Texas, men ändå inte kunde hålla sig från att klanka ner på hans klädstil, utseende och sätt att prata på.
Naturligtvis har han även gett sig på politiska motståndare på liknande nedsättande vis, under alla år. Men, det biter inte längre lika hårt.
Kanske kan man likna honom vid en gammal gläfsande bulldog som fått se sig omsprungen av ett koppel med unga slimmade jaktlabradorer. Vakna politiker som förmår att stänga ute bjäbbandet för att i stället fokusera på målet, väljarnas intressen.
Tvärtom har påfallande många av dessa demokrater valt att klä sig på ett sätt som inte sticker ut på något sätt alls
Och de låter inte stil av någon iögonfallande sort stå i vägen för sin framfart. Tvärtom har påfallande många av dessa demokrater valt att klä sig på ett sätt som inte sticker ut på något sätt alls.
New York Times skrev till exempel träffande att Iowas guvernör Rob Sand klär sig ”maximalt presentabelt, men fullständigt intetsägande”. Och då talar vi om en kille som kan det här med kläder, han jobbade som modell i Europa som ung, bland annat för Prada.
Men han är inte ensam. Många av dagens demokratiska vinnare klär sig som gemene man i lediga byxor, ofta jeans och lätt uppknäppta skjortor.
De flesta av dem får Abdul El-Sayed, ständigt klädd i en tajt svart v-ringad t-tröja som framhäver hans imponerande muskler, att framstå som väldigt fashion forward. Själv kallar han tröjan för en praktisk vardagsuniform som döljer fläckar av sås och svett.
Det finns förstås en poäng för politiker att tona ned sin klädstil. Och nej, jag tänker inte på svenska politiker som på årets valaffischer lyckades med bedriften att se intill förväxling lika slätstrukna ut, oavsett parti. Kanske med den fåfänga förhoppningen om att inte stöta sig med någon.
I det här fallet handlar det snarare om att erbjuda ett sansat alternativ till de grälla Maga-männens solpudrade fejs och röda kepsar. Att med alldeles vanliga småtråkiga kläder understryka att en sorts normalitet inom politiken är möjlig.
Läs mer:
Susanne Ljung: Nu vill alla ha den tråkigaste tröjan som finns