Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
Lucie Rico
”GPS”
Övers. Anna Mezey
Rámus, 173 sidor
Franska Lucie Ricos förra roman på svenska, ”Kycklingoratoriet” var en skruvad skröna med mörka undertoner, om en ung kvinna som tar över sin avlidna mammas kycklinguppfödning och börjar skriva utförliga nekrologer över de döda fåglar hon säljer. På ett sinnrikt vis vävde Rico samman skrivandet och döden. I den nya romanen ”GPS” fortsätter hon sitt utforskande på temat, men formen är inte längre lika följsam.
Jag tror att det handlar om tilltalet i andra person. Huvudpersonen och berättaren, den drygt 30-åriga arbetslösa journalisten Ariadne, tilltalar genomgående sig själv som ”du”. Men Ariadne har på sätt och vis sitt fulla fokus på ett annat ”du”, på sin bästa väninna sedan tonåren, Saskia.
Det hela börjar med att Saskia bjuder in till en påkostad förlovningsfest, en inbjudan Ariadne nog mest tackar ja till för att hon ska vara bröllopsvittne på Saskias kommande bröllop. Annars ligger hon mest hemma i lägenheten och väntar på att pojkvännen, som är brandman, ska komma hem: olika fobier håller henne inomhus. Saskia lovar dock att möta Ariadne så att hon ska hitta fram till festen, men det sker inte på något annat sätt än att Saskia delar sin plats med Ariadne i telefonen. Det här blir upptakten till Ariadnes brinnande besatthet av Saskias ”plats” och gps-punkt i telefonen. En alltmer tvingande drivkraft när den fysiska Saskia dessutom försvinner strax efter förlovningsfesten.
Ariadnes övergång från 30-årskrisande håglöshet till den koncentrerade upptagenheten att komma i kontakt med sin väninna är språkligt väl fångat av översättaren Anna Mezey, som har gjort anpassningar i sin översättning så att de språklekar journalisten Ariadne hänger sig åt blir logiska på svenska. Askan är central i texten, inte bara för brandmannen. Även för Saskia är eld och aska centralt, vilket namnet signalerar.
Också i den här romanen får skrivandet komma med ett högt pris, både att vårdslöst använda sig av människors verkliga tragedier i journalistiskt sensationssyfte – och att i någon mån döda ”verkligheten” i det digitala landskapet. Ariadnes karriär får en stark omstart när hon börjar skriva om helt fiktiva brottsfall som om de vore dokumentära. Men varken redaktionen eller läsarna frågar efter källor, bara klickar desto mer.
Och kanske är det snarare det offentliggjorda skrivandets förmåga att ta död på nära relationer, våldet i skrivandet, som är den verkligt brännande röda punkten i texten
Goda idéer måste få ett språk som bär både formen och innehållet hela vägen. Och det gör det inte riktigt här, för glappet mellan det igenkännbart verkliga i den yttre miljön och den röda, skruvade gps-punkten – som kanske är lika mycket en produkt av Ariadnes fantasi som hennes artiklar – får inte riktigt mötas i en språklig nivå där ”allt kan hända”. När språket ligger för nära ett slags igenkännbar realism blir det skruvade mest osannolikt och vänskapen mellan de här kvinnorna är ofta ganska typiskt gestaltad.
Begäret efter ”den fantastiska väninnan” som visar sig bära på stora hemligheter och där vänskapen växlar i fråga om vem som sviker eller hämnas på vem, är ett återkommande motiv i romaner på senare tid. Temat skulle behövt mer komplexitet för att engagera – den thrillerartade utvecklingen blir inte heller så spännande, även om den är minst lika dramatisk som Ariadnes fejkade artiklar. Och kanske är det snarare det offentliggjorda skrivandets förmåga att ta död på nära relationer, våldet i skrivandet, som är den verkligt brännande röda punkten i texten. Men i stället för att romanen har sökljuset inriktat där blir konstruktionsbyggets hållbarhet ända fram till slutet i alltför stort fokus.
Läs fler texter av Kristina Sandberg och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur