Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Premiärminister Andy Burnham har lyft på locket till Storbritanniens undanstoppade EU-diskussion – och det är befriande. Men menar han verkligen allvar med att landet kanske åter borde bli medlem? Det är svårt att tro. Burnham har inte gjort sig känd som EU-vän, men i en uppmärksammad intervju tidigare i höstas konstaterade han att britterna har förlorat ekonomiskt på brexit. Därför anser han att det behövs en ”ärlig diskussion” utan röda linjer om fri rörlighet, EU:s inre marknad och tullunionen – samt ett eventuellt förnyat medlemskap. Den förändrade inställningen till EU handlar alltså inte om omvändelse, utan om ekonomi. Och så har det varit, ändå från början.
Under försommaren 1950 försökte Frankrike få med Storbritannien i förhandlingarna om EU:s första föregångare, den europeiska gemenskap för produktion av kol och stål som utrikesminister Robert Schuman ville inrätta, och det är fascinerande att läsa brevväxlingen mellan London och Paris från denna tid. Den Labourledda brittiska regeringen hade nationaliserat stora delar av landets viktiga kol- och stålindustri och viljan att låta en europeisk union fatta beslut om den var obefintlig.
I slutet av maj fick Schuman ett bitskt och avvisande besked från London. Invändningarna var principiella och riktades mot själva konstruktionen: Den överstatliga myndigheten, att medlemsstaterna skulle överlämna rätten att fatta beslut om tvingande lagar till unionen samt att länderna inte skulle ha vetorätt. London avvisade ”alla former av överstatlig makt”. Argumenten som britterna anförde mot Schumans plan 1950 skulle med andra ord ha kunnat vara hämtade från 2000-talets debatt om brexit.
Men under slutet av 1950-talet började tvivlet gnaga i London. När Schumans kol- och stålunion utvecklades till EEG stannade britterna kvar utanför, men samtidigt började en Burnhamsk fråga diskuteras: Låg det kanske i britternas ekonomiska intresse att vara en del av den inre marknad som började växa fram på den europeiska kontinenten? Svaret blev ja, och två gånger under 1960-talet ansökte landet om medlemskap i EEG, men nu var det Charles de Gaulle som sade nej. Frankrikes president hävdade att Storbritannien skulle bli en amerikansk agent som kunde förstöra den inre marknaden.
Inte förrän de Gaulle var borta släppte Frankrike vetot mot Storbritannien. 1973 blev landet till slut en del av det som då kallades EG, men snart blev det en ny kris. När Margaret Thatcher hade valts till brittisk premiärminister inledde hon varje toppmöte med orden: ”Jag vill ha tillbaka mina pengar”. Thatcher gillade EG:s inre marknad, men avskydde det överstatliga bygget. Hon var också ursinnig över att Storbritannien betalade högst nettoavgift till EG, vilket i huvudsak berodde på att återflödet i form av jordbruksbidrag var mindre än till andra medlemsstater.
När Margaret Thatcher hade valts till brittisk premiärminister inledde hon varje toppmöte med orden: ”Jag vill ha tillbaka mina pengar”.
Thatcher upprepade sitt krav så ofta att andra började hoppas på att britterna inte skulle vilja vara kvar. ”Det skulle vara en stor lättnad om Storbritannien lämnade”, suckade till exempel Greklands dåvarande premiärminister Andreas Papandreou våren 1984. Vid toppmötet i juni samma år fick Thatcher till slut som hon ville och Storbritannien beviljades rabatt på medlemsavgiften.
Ungefär så fortsatte det sedan under flera decennier. Som medlem i EU drev Storbritannien på unionens utvidgning, men sade nästan alltid nej till fördjupat samarbete och lyckades ofta förhandla fram någon form av särbehandling. Britterna ville till exempel inte införa euron och fick formellt undantag från de bindande regler som gäller för EU:s valuta, och sedan ett särskilt protokoll rörande Schengen, unionens passfria samarbete.
Ändå växte kritiken i landet. När premiärminister David Cameron krävde omförhandling av avtalet fick han igenom en del ytterligare undantag, men det räckte inte för att övertyga landets väljare. 2016 röstade britterna för att lämna EU och historiskt kan det ses som ett följdriktigt beslut. Storbritanniens förbindelse med EU har alltid pendlat mellan avståndstagande, tvivel och enstaka omfamningar. Sådant tär på vilket förhållande som helst.
Storbritanniens förbindelse med EU har alltid pendlat mellan avståndstagande, tvivel och enstaka omfamningar. Sådant tär på vilket förhållande som helst.
Andy Burnhams ”ärliga diskusson” om landets förhållande till EU handlar föga förvånande om brexits kostnader för britterna – men saknar spår av något som ens påminner om kärlek eller önskan om politisk gemenskap. Hur lång tid skulle det ta, om landet mot förmodan åter blev EU-medlem, innan britterna började kräva att få tillbaka sina pengar och sin nationella kontroll?
Mer samverkan behövs förstås ändå. Det kommande toppmötet mellan Storbritannien och EU den 20 november kan förhoppningsvis leda till mer utvecklade förbindelser. I det mer flexibla europeiska samarbete som för närvarande växer fram kan britterna säkert spela en viktig roll. Men ge upp drömmarna om en fast gemenskap, för Storbritannien kommer inte att bli EU-medlem igen.
Läs mer:
Annika Ström Melin: Små stick mot USA väcker jubel på biograferna i Paris
DN:s ledarredaktion: Kristerssons plan är ett dåligt skämt

