Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Noveller
Claire Keegan
”Antarktis”
Övers. Erik Andersson
Wahlström & Wistrand, 192 sidor
I stort sett allt Claire Keegan har publicerat under de mer än 25 år som gått sedan hon debuterade finns på svenska: två novellsamlingar och två kortromaner samlade i ett band, och nu kommer också hennes allra första samling, ”Antarktis”, i översättning av Erik Andersson. Inte ens tusen sidor sammanlagt, men vilka sidor! Den som läst noveller av Claire Keegan glömmer dem inte, så stark är deras strålning, och redan i debutsamlingen har hon full kontroll över sina uttrycksmedel.
De flesta av de femton novellerna utspelar sig på den irländska landsbygden och ofta är det en flicka som berättar, med en saklighet som är typisk för barn: vi får veta hur vardagen ser ut, men vi får inga analyser, kommentarer eller tillrättalägganden. Ingen pekar ut misären, fattigdomen, spritmissbruket eller våldet, de tas för givna, det är den värld berättaren lever i, och det är inte mycket som behöver uttalas. Det till synes betydelselösa som sägs avslöjar ändå hur hårt livet far fram med människorna.
Det börjar abrupt, som i novellen ”Män och kvinnor”: ”Pappa brukade ta med mig. Han har höftproteser, så han behöver hjälp med grindarna”. Två meningar och redan framträder en bild som i ett framkallningsbad. Mamman tittar på ett teveprogram där en man lär en kvinna köra bil, flickan gör läxor. Sedan är det jul och hela familjen går på lokal. Pappan bjuder upp andra kvinnor, höften verkar inte vara något hinder, inte hustruns närvaro heller. Kvällen urartar, men hur livet går vidare får vi inte veta, Keegan slutar oftast som hon börjar, mitt i steget.
Claire Keegan jämförs gärna med Anton Tjechov som hon också själv lyfter fram som en av sina viktigaste läromästare. Och visst känner man igen sig i alla misslyckade möten där människorna inte når fram till varandra, vare sig med ord eller gester, och ingen förståelse eller närhet uppstår. Det leder inte heller till fördömanden eller kritik. Livet är som det är: motsägelsefullt och utan entydig mening. Ett barn kan älska sin far trots att han behandlar barnets mor illa.
Ett patriarkalt samhälle där utrymmet för kvinnor är kringskuret, men det händer att de bryter sig ut, lär sig köra bil, tar en älskare,
Stämningen är dock en annan hos Keegan än hos Tjechov: råare, mindre melankolisk. Hennes gestalter befinner sig många steg lägre ner i klasstrappan. Det finns inget utrymme för självbedrägeri i deras liv, verkligheten är alldeles för påträngande för det. I nästan alla novellerna är det någon som kommer till insikt, särskilt när det är barn som berättar innebär det att oskuldsfullheten går förlorad, föräldrar visar sin dolda sida, och barnslig lek övergår i vuxet allvar.
Det är ont om tidsmarkörer i novellerna, de kunde utspela sig när som helst under de senaste hundra åren. Vatten hämtas i brunn, spisen vedeldas, moderniteten finns, men långt borta från en tillvaro som tycks ödesbestämd och oföränderlig. Ett patriarkalt samhälle där utrymmet för kvinnor är kringskuret, men det händer att de bryter sig ut, lär sig köra bil, tar en älskare, ibland med förödande resultat, som i titelnovellen.
Någon hör potatis bångla ner i vasken – ordet bångla finns inte i SAOB, man får leta i dialektlexikon, men nog är det precis så det låter.
Sådana berättelser finns det gott om, inte minst hos kvinnliga novellister, tänk Alice Munro, men Claire Keegan lyckas som få gestalta känslor så att det inte går att värja sig mot dem. Jag läser henne med hela kroppen, med hjärta och huvud och mage på helspänn, eftersom jag anar vad som hålls dolt och förstår vad som håller på att hända trots att ingenting sägs. Men det syns: vardagens alla slitna ting och invanda handlingar är laddade med innebörd och de tar stor plats hos Keegan. Två av hennes längre noveller har också filmatiserats.
Det är inte bara de visuella kvaliteterna som utmärker Keegans stil, hon är särskilt noga med orden, varje föremål får en beteckning som preciserar var vi befinner oss: på landet, bortom designade köksöar. Här finns inte bara mattor, utan fårskinnsmattor eller linoleummattor, och lukten av paraffin, ister, kolrök, fotogen berättar om värme- och ljuskällor i hem som aldrig elektrifierats annat än i överförd bemärkelse.
Översättaren Erik Andersson är rätt man för uppdraget, han är hemmastadd i lantliga idiom och hans tolkning vittnar om ordglädje och känsla för Keegans egenart. Någon hör potatis bångla ner i vasken – ordet bångla finns inte i SAOB, man får leta i dialektlexikon, men nog är det precis så det låter när man häller potatis i vasken för att skala den, och visst ser man det framför sig, nej, man känner det, känslan bor i detaljerna.
Läs fler texter av Ingrid Elam och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur

