Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
Emma Hamberg
”Kastanjekvartetten”
Bokförlaget Polaris, 367 sidor
För inte alltför länge sedan betraktades deckare som fulkultur. Inget som skulle recenseras eller diskuteras, helst inte ens läsas. Det var ytlig och dåligt skriven underhållning som inte hörde hemma på kultursidorna. Möjligtvis kunde en Maria Lang passera i sommarhängmattan eller Stieg Trenter läsas i smyg som guilty pleasure.
Sen kom Sjöwall & Wahlöö och fulstämpeln tvättades successivt bort. I dag inser de allra flesta, från kulturjournalister till bokälskare och influerare, att deckarformen kan fyllas med samhällskritik, romantik, historia, ja allt vad författaren vill. Bara det finns ett brott av något slag som ska lösas.
Nu är det i stället feelgood och romance som vissa inte tycker passar på kultursidorna.
Återigen är det ofta personer som inte läst så många böcker i genrerna som sågar romanerna. Epitet som ”ytliga” och ”platta” virvlar runt och är mer förekommande än kyssarna i någon romanceroman jag läst. Påståendet att de här historierna är illa skrivna och inte tar upp samhällsproblem får mig alltid att förvirrad se mig omkring. Men hallå? Varje bokgenre måste bedömas efter sina förutsättningar och sin ambition.
Är det någonstans människors känslor tas på allvar så är det just i feelgoodromaner. Med lätt hand skriver författarna fram förtvivlan och lycka, liv och död. Genren räds inte mänskligt mörker, men blandar ofta svärtan med kärlek, gulliga caféer vid strandkanten, kvinnogemenskap och god mat.
Det enda egentliga gemensamma, förutom de ofta pastelliga omslagen, är att romanerna ska sluta med något slags hopp. Att avfärda feelgood med att romanerna slutar lyckligt eller kretsar kring känslor, är lika dumt som att skriva ner en lyriksamling för att den inte är episk eller sakprosa för att den innehåller mycket fakta.
Gertrud är en absolut bedårande surkärring, bitsk, elak och befriande cynisk. Hon vet både sitt och andras bästa och räds inte att tala om det för omgivningen
Emma Hamberg får betraktas som feelgoodgenrens okrönta svenska drottning. Romanen ”Je m’appelle Agneta” har vuxit till ett fenomen, med en pjäs som hade premiär hösten 2024 och sedan turnerade runt i landet och nu i april med en film på Netflix. Men Emma Hamberg hade hittat sin publik långt före Agneta, framför allt med de fyra delarna om den lilla västgötska orten Rosengädda som kom mellan 2012 och 2017.
Så hur lyckas hon då leva upp till sitt författarrykte i nya romanen ”Kastanjekvartetten”, en fristående uppföljare till ”Kärlekens idioter” från 2024? Sådär, måste jag nog svara.
På plussidan finns lättheten i språket, den underbara humorn som genomsyrat det mesta Hamberg skrivit, en stark kärlek till Paris och till böcker. Och inte minst huvudkaraktären Gertrud, som gett namn åt bokserien. Gertrud är en absolut bedårande surkärring, bitsk, elak och befriande cynisk. Hon vet både sitt och andras bästa och räds inte att tala om det för omgivningen. Likt en nutida Dagmar Ebbesen eller Julia Cæsar trampar hon på i sina sandaler med kardborreband och avfärdar det mesta med en fnysning.
Förutom sitt kastanjeträd Alice B Toklas, som mystiskt försvann i förra boken, finns det bara en enda varelse som Gertrud tycker om, nämligen 19-årige Albin som flyttat till Paris för att försöka förstå vem han egentligen är. När Gertrud åker för att hälsa på honom blir det givetvis inte bara han som upptäcker nya sidor av sig själv.
Gertruds nästan osunda fascination av Gertrude Stein och Alice B Toklas leder till att hon vid ett smygande besök utanför lägenheten i Paris, där paret bodde och höll sina litterära salonger, bokstavligt talat brakar in i den äldre bokförsäljaren Didier. Och sedan rullar historien på med full fart och många förvecklingar.
Feelgoodgenrens akilleshäl är förutsägbarhet och övertydlighet. Tyvärr kan Hamberg inte helt hålla sig undan de fallgroparna. Ett dåligt hjärta presenteras i förbifarten likt ett gevär på väggen och alla förstår vad som ska hända. Att de två vilsna ungdomarna inte bara ska förenas i sin kärlek till litteraturen blir också snabbt självklart. Och så vidare.
De fyra karaktärernas inre resor förklaras med många ord om att de ska hitta nycklarna till sina sjätte sinnen och låsa upp bojorna som håller dem gisslan. Ack ja, jag hade hellre sett det gestaltat med en aning subtilitet.
Romanen är en hyllning till Paris, till litteraturen och konsten, till kärleken och den franska maten. Även om den svajar mellan pretentiös övertydlighet och varm humor, mellan tröttsamt pratande och äkta berörande möten, kommer alla som älskar Emma Hamberg att må gott av de här timmarnas läsande.
Läs fler texter av Kerstin Särneö och fler recensioner av aktuella böcker
