Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Valet i höst kan bli det första sedan 1994 där ett parti tvingas lämna riksdagen. I modern tid har det bara inträffat två gånger tidigare: Miljöpartiet åkte ur 1991 och Ny demokrati tre år senare. Onekligen vore det en stor sak.
Men det kommer också att bli det fjärde valet i rad där inget nytt parti samlar 4 procent.
Sverigedemokraterna kom in 2010. Feministiskt initiativ var ganska nära att lyckas 2014. Sedan dess har det saknats utmanare med realistiska möjligheter att ta sig in i riksdagen.
Många ser detta som ett välkommet uttryck för stabilitet. Systemet är ju utformat för att det ska vara svårt, inte lätt, att ta sig in. Till stor del handlar det förstås om egenintresse: det är självklart att etablerade partier saknar skäl att välkomna fler konkurrenter. Men fyraprocentspärren, det enskilt största institutionella hindret för politiska lycksökare, kan också motiveras med behovet av stabila majoriteter, förutsägbara regeringsbildningar och skydd mot politisk fragmentisering. Internationellt är den heller inte särskilt avvikande.
Dessutom är svenska väljare skickliga på att inte kasta bort sina röster. Sedan spärren infördes 1970 har andelen röster på partier utan mandat aldrig överstigit 5,5 procent, vilket skedde 2006. Vanligtvis har nivån legat mellan 2 och 4 procent. I de två senaste valen var den så låg som 1,5 procent.
Alla nöjda, således?
Nja. Det finns en baksida.
De fyra partier som någon gång lyckats ta sig in i riksdagen – Miljöpartiet, Kristdemokraterna, Ny demokrati och Sverigedemokraterna – skiljer sig kraftigt åt vad gäller ursprung, ideologi och partikultur. Men två saker förenar dem.
För det första motarbetades de alla av etablissemanget: medier, intresseorganisationer och opinionsbildare. Behandlingen av SD är fortfarande en del av vårt kollektiva minne, men det är lätt att glömma hur även KDS och Miljöpartiet under lång tid kämpade i kraftig motvind.
För det andra erbjöd de alla något genuint främmande i svensk politik. SD:s särart som nationalistiskt och invandringskritiskt parti är välkänd. Men också Miljöpartiet och det som då hette KDS representerade världsuppfattningar som på avgörande sätt skilde sig från det övriga partisystemet. Den som läser deras tidiga partiprogram möter tankar om politik, samhälle och människan som var väsensskilda från de etablerade partiernas.
Frånvaron av sådana utmanare i dag är ett svaghetstecken. I efterhand framstår det som uppenbart att MP, KD och SD vitaliserade svensk demokrati genom att ge röst åt perspektiv och konflikter som annars hade saknats i politiken.
Men med tiden blev de mindre annorlunda. Alla har tvingats underordna sig en blockpolitik som de länge motsatte sig. Alla har övergett ståndpunkter som uttryckte ideologisk särart men samtidigt gjorde dem sårbara för angrepp från politiska motståndare och medier.
Trots allt tal om ökad polarisering och oro för vad denna skulle innebära finns därför också motsatta tendenser. Avstånden mellan partierna upprätthålls i många viktiga frågor men långtifrån över hela fältet. Ofta är skillnaderna små, ibland obefintliga.
Vi har exempelvis åtta riksdagspartier som alla försvarar Systembolagets monopol. Konflikten gäller detaljer: öppettider och temperaturen på ölen.
Vi har också åtta partier som alla tycker att rätten till fri abort bör skrivas in i grundlagen. Några skiljelinjer i synen på abortlagstiftningen går inte längre att hitta.
Eller för att exemplifiera från andra hållet: olikheter i synen på exakt hur många miljoner kronor staten ska lägga på public service, bistånd och folkbildning anses vara så anmärkningsvärd att det inte bara av politiska motståndare utan också av statsvetare framställs som en fråga om tillståndet för demokratin.
Det finns ett djupt konservativt drag i svensk politik: föreställningen att status quo nästan alltid är det normala och önskvärda tillståndet. Det är destruktivt. Det kväver den politiska debatten, försvårar rekryteringen av fritänkande människor till partipolitiken och leder oundvikligen till nya åsiktskorridorer.
Resultatet blir sämre politiska beslut än om politikutvecklingen hade föregåtts av verkligt öppen debatt – vilket migrations- och försvarspolitiken under föregående decennier borde ha lärt oss.
Centerpartiet gjorde nyligen ett utspel om behovet av fler politiker. Fler borde bli medlemmar. Fler borde engagera sig som förtroendevalda.
Det är inget fel på ambitionen. Men det är också lätt att föreställa sig en blocköverskridande samsyn kring detta mål – och hur partierna därefter ger sig själva mer resurser för att hitta nya sätt att rekrytera människor till samma politiska strukturer.
Men problemet kommer inte att lösas inifrån. Den som menar allvar med ambitionen att vitalisera demokratin behöver vara beredd att ompröva delar av den institutionella utformningen. Ska fyraprocentsspärren sänkas? Skilda valdagar? Lägre spärr för personkryss? Det minsta man kan begära är att åtminstone något parti vågar tänka annorlunda.
Läs mer:
Andreas Johansson Heinö: Kristersson ger väljarna två alternativ – båda är usla
Andreas Johansson Heinö: Sverige är ett muslimskt land – även om Lena Andersson inte känner sig skånsk