Numera ser man dem överallt: kvinnor i fräscha snickarbyxor med färgglada spadar i handen; trädgårdsprofiler i media, trädgårdsinfluerare. Bland författare till trädgårdsböcker är manliga namn ett undantag. Och – mest intressant – man ser dem också i trädgårdarna, de anländer i piffiga firmabilar med sina kvinnliga egennamn coolt målade på bilens långsida. Inte mindre än 80 procent av professionella trädgårdsmästare i vårt land beräknas vara kvinnor.
På ett plan är det inte det minsta förvånande: kvinnor och jord, kvinnor och köksträdgårdar, kvinnor och blommor, har urgamla associationer. I bondesamhället var männen ute på fälten och kvinnorna skötte hemmets sysslor i vilka ingick att hålla en köksträdgård för husbehoven. ”Många av kvinnornas ansvarsområden var fysiskt tunga och de hade ett viktigt ansvar för produktionen inom hushållet. Det speglades också i synen på landsbygdens kvinnor som ansvarstagande, självständiga och fysiskt starka”, skriver Boel Nordgren och Inger Olausson, författarna till boken ”Trädgårdsmästarinnor. Hundra års kamp för jämställd trädgårdsutbildning.” Den utkom 2023 och är den första av sitt slag.
Sedan skedde något märkligt. Plötsligt ansågs kvinnor alltför klena för att orka med tungt trädgårdsarbete. De kunde absolut inte bli antagna till trädgårdsmästarutbildningarna som nu såg dagens ljus – den första utbildningen startade upp i Bergianska trädgården 1791. Den var endast öppen för män och så skulle det komma att se ut i över hundra år. Först 1899 öppnade en, alltså en enda, trädgårdsskola för kvinnor. På Espenäs utbildades kvinnor i odling, inte bara för hemmet, utan också för försäljning i mindre skala. Som en möjlighet till ett självständigt liv.
Om man nu hade turen att förbli ogift. Först 1863 stiftades lagen som gjorde ogifta kvinnor över 25 år myndiga, med bestämmanderätt över sina egna tillgångar. Den försvann dock om hon gifte sig.
Vägen till dagens kvinnodominans i trädgårdsbranschen skulle bli mycket lång. När jag går omkring på den vackra och tankeväckande utställningen om Sveriges kvinnliga trädgårdspionjärer på Sofieros slott – producerad av Karin Eliasson – påminns jag om hur jag som ung feminist fick upp ögonen för hur barnmorskorna marginaliserades och till och med kriminaliserades, när detta urgamla kvinnoyrke professionaliserades och manliga läkare sökte kontroll över den lukrativa marknaden för förlossning.
Barnmorskorna framställdes som ”okunniga”, ”analfabeter”, ja, ”samhällsfarliga”. Parallellerna till de kvinnliga trädgårdsmästarpionjärer som framträder på Mittutställningens svartvita bilder i sina prydliga håruppsättningar, höghalsade blusar och långa kjolar är tydliga, även om inte lika mycket stod på spel.
Är inte, när man reflekterar över saken, just barnmorskan och trädgårdsmästarinnan världens äldsta kvinnliga yrken, långt mer så än den till leda upprepade patriarkala tankevurpan om de prostituerade?
Jag är övertygad om att det finns ordlösa och tidlösa lager i oss som längtar efter att vara del av växandets mirakel
Jag är en i den väldiga skaran trädgårdsintresserade, i undersökningar som gjorts svarar mer än hälften av befolkningen att de är intresserade av egen trädgårdsodling och min kategori – äldre kvinnor – dominerar starkt.
Trädgårdsintresset exploderade under pandemin, vilken avlöstes av kriget i Ukraina, då det otidsenliga ordet ”självförsörjning” började höras i offentligheten. Skulle vi ha tillräckligt att äta om livsmedelsindustrins globala leveransled hotades? Bilder från stadsodlingar under första världskriget började cirkulera, min favorit är fotot från Karlaplan i Stockholm, som helt fylldes av svartkålsodling. Beredskapsodling är den senaste trädgårdsboksvurmen. Lägg till detta det ökande medvetandet om klimatkris och gifter i maten och vi har en hel palett av samtida förklaringsmodeller till det framvällande trädgårdsintresset.
Men själv är jag övertygad om att det finns ordlösa och tidlösa lager i oss som längtar efter att vara del av växandets mirakel och livets obändiga kraft, variation och skönhet. Och som inte kan hållas tillbaka i en tid när vi alltmer fjärmas från naturen och kunskapen och ansvaret om en specifik plats.
Och den längtan skulle alltså vara mer kvinnlig. Det trodde kvinnosakskämpen Ellen Key. Näst efter att syssla med barn var det inget hos kvinnan som gav ”bättre uttryck åt moderligheten i hennes väsen än just när hon får uppdraga en planta eller vårda en blomma; när hon får se livet spira och utveckla sig, när hon får omhulda och framälska, när hon får bruka sitt skönhetssinne och sin förmåga att ordna och därunder själv utveckla det sunda, rika, kropp och själ utvecklande livet samman med naturen och dess härligheter”.
Men den kvinnliga kroppen hade det inte lätt på Keys tid. På bilderna idel kvinnor i fotsida kjolar – ofta ljusa! – samt vita långärmade blusar och en stråhatt käckt på skulten. Hur de kunde utföra något som helst trädgårdsarbete i den utstyrseln är en gåta.
Debatten om kvinnors klädsel började ta plats på trädgårdsskolor och arbetsplatser, och uppmaningar att ”kasta snörlifvet!” hördes, men det var kontroversiellt. I England, där man alltid gick före, hade klädseln anpassats, en lite kortare kjol och grova arbetskängor. Så småningom slog ”bloomers” igenom – vida byxor som samlades vid knät och kombinerades med höga strumpor.
Trenden togs också till Sverige. Runt 1915 introducerades byxor som en accepterad arbetsklädsel för kvinnor i trädgårdsyrket. I Trädgården, en illustrerad tidskrift för trädgårdsodling 1917, var man så väl stödjande som bekymrad:
”Och dock – är det inte där, som räddningen ligger? Är det inte genom att under arbetet i jorden, stall och ladugård bära byxor, som vi kvinnor först riktigt rationellt kunna uträtta dessa lantliga sysslor? Säkert! Och det vore verkligen väl värt all uppmuntran, om man vid en kvinnlig lantbruks- eller trädgårdsskola ville våga försöket att till exempel under en månad på prov införa byxsystemet. Men blott under arbete!”
Man urskiljer inte endast könskrig bland montrarna på Sofieros slott utan även en djupt liggande klasskonflikt. De lägre klassernas kvinnor upprotades från jorden och engagemanget för det växande när de föstes in i städernas fabriker. Där utförde de nog så tunga arbetsmoment, trots att de alltså ansågs alltför svaga för trädgårdsarbete. Överklasskvinnorna däremot hade tid och möjligheter att utveckla intresse för såväl botanik som anläggningar av trädgårdar. Flera av dessa skulle komma att aktivt förespråka och praktiskt arbeta för att alla kvinnor skulle bibringas kunskap om och möjligheter till trädgårdsarbete.
Först i raden måste förstås Sofieros slottsträdgårds skapare, prinsessan Margareta, nämnas. Hon kom från en trädgårdsintresserad familj i England och var influerad av arts and crafts-rörelsens trädgårdsideal, som var mycket friare och naturligare än den tunga oskarianska stilen. Hon gick vetenskapligt till väga, antecknade noga alla växtexperiment och fotograferade nymodigt nog också resultaten.
Men medan prinsessan inspirerade lite från oben så att säga, utifrån sin magnifika trädgård och de möjligheter hon hade att landskapsförändra, var det en hel räcka överklasskvinnor som resolut vände sig direkt till de lägre klassernas kvinnor med ambitiösa reformprogram.
Främst bland dem var trädgårdsskolan Espenäs skapare, Stina Swartling (1858–1929), som trots sin högadliga bakgrund ser robust och minst sagt aktivt deltagande ut på bilderna där hon står bland landets första kvinnliga trädgårdsmästarelever. ”Swartling brann för småskalig lanthushållning, Sverige hade under decennier dränerats på unga människor som sökte lyckan i Amerika. Med råd och dåd ville Swartling vara del av den rörelse som inspirerade ungdomar att stanna i Sverige och skapa sig ett gott liv. Småskalig odling för låg och hög skulle rädda svenskarna kvar i sitt land och ge kvinnorna frihet”, som det står på utställningen.
Men människorna strömmade in till städerna och medan borgarklassen svällde och satte konsumtionshjulen i rullning, blev fabrikerna där en glåmig arbetarklass slet allt fler. ”Det var tätt och grått. Smutsen från skorstenarna la sig som en matta över staden. Det var trångbott och sjukdomar härjade.”
Att koppla ihop grönområden och odlingsmöjligheter med social reform var radikalt och nytt. Det gjorde Anna Lindhagen (1870–1941), en av koloniträdgårdsrörelsens pionjärer. Hennes idéer om odlingslotter för städernas arbetare spreds över landet. För henne var koloniträdgårdarna platser för gemenskap, hälsa och demokrati, särskilt för stadens arbetarbefolkning.
”Koloniträdgårdar äro goda stridsmän i kampen mot våra båda tidssjukdomar: tuberkulos och överansträngda nerver”​, skrev Lindhagen och med en liten justering av ordvalet skulle den tanken och praktiken passa väl in på vår tid.
Kvinnorna var också pionjärer som trädgårdsdesigner, även om ordet inte fanns då. Karin Larssons informella trädgårdsstil, vilken suddade ut gränserna mellan inne och ute, har påverkat många generationer av svenska kvinnor genom Carl Larssons målningar.
Emma Lundberg (1869–1953) är långt mindre namnkunnig och hade själv svårt att kalla sig för trädgårdsarkitekt. Ändå är hon kanske den som tydligast av alla i Sverige införlivat arts & craft i en egen trädgårdsdesign. Hennes influenser kom från tidskriften The Studio, vilken fanns i många trendmedvetna svenska hem och fungerade som en internationell plattform med idéer inom arts & craft, jugend och tidig modernism. Sedan hennes skapelse i det egna hemmet på Lidingö fått offentlig uppmärksamhet anlitades hon av bland andra Estrid Ericson, Svenskt Tenns grundare, när hon skulle ta sig an sin tomt Tolvekarna på Tyresö.
Man anar här en röd kvinnlig tråd i trädgårdsskapande, från de tongivande kvinnorna i trädgårdslandet England – Gertrude Jekyll, Beatrix Farrand och Vita Sackville-West – till dessa tidiga svenskor. Om ett mer informellt, ja, ”naturligt” förhållande till just Naturen. Man kan alltid hoppas att någon tar sig an den tematiken i en utställning.
Läs mer:
Åsa Beckman: Min trädgård har gjort mig mindre rädd för att dö
Eva-Lotta Hultén: Dags att odla upp gräsmattan om du ska få mat i sommar
Greta Schüldt: Typiskt odlare att vara besatta av ”schysta lökar”
