Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Vi nordiska länder har en ganska uppblåst självbild när det gäller vår förvaltning. Så egentligen borde jag inte klaga på Tyskland.
Det är bara det att det tyska papperskriget är annorlunda. Hardcore.
Det började med barnbidraget. Saken borde vara enkel: Jag är en EU-medborgare som har flyttat till ett annat EU-land, jag har skrivit ut mig ur mitt hemland Finland.
Jag betalar skatt, pensions- och sjukförsäkringsavgifter i Tyskland. Försäkringsavgifterna är så höga att jag nuförtiden låter bli att titta på mina lönebesked. Livet är för kort, jag väljer att tänka på något roligare.
Barnbidraget betalas ut av en myndighet vid namn Familienkasse. Den begärde ett officiellt intyg på att jag inte får något barnbidrag i Finland. Finska Folkpensionsanstalten sände mig dokumentet digitalt samma dag som jag hade begärt det.
Därefter krävde Familienkasse utredningar om barnets far. Jag skickade in ett utdrag från magistraten som visade att jag är ensam förmyndare för min dotter. De ville ändå veta allt om pappan: Namn, adress, födelsedatum, huruvida han förvärvsarbetar. Den stackars fadern i Stockholm tvingades leta fram en hel uppsättning dokument för att bevisa sin identitet.
Därpå följde en strid ström av krav på nya handlingar. All kommunikation skedde per post – några digitala beslut fattas inte av tyska myndigheter. Detta innebar att varje ny runda, åtföljd av en begäran om nya akter, tog minst två månader.
– Du måste ha en jurist, sade en tysk väninna.
Efter nio månader anlitade jag en. Hon sade: Vad de vill ha är dina lönebesked. Jag skickade in dem och det blev halv seger, det vill säga halva barnbidraget. Familienkasse var nämligen övertygad om att barnets svenska pappa hade smusslat åt sig barnbidrag i Sverige.
För ett barn som aldrig har bott i Sverige och inte ens har svenskt personnummer.
I skrivande stund pågår kampen alltjämt.
Papperskriget gäller även mina skatter. Både tyska och finska skatteverket anser att nästan allt jag tjänar faller under deras behörighet. Därför måste jag årligen bevisa för bägge myndigheter att den här inkomsten redan beskattas av den andra. Till Tyskland måste jag lämna in min finska skattedeklaration, till Finland ett dokument som heter Ansässigkeitsbescheinigung och som man måste ansöka om av tyska Skatteverket.
Hur? Genom att skriftligt lämna in ett ifyllt formulär. I två exemplar.
I stället får man springa med dokument från den ena myndigheten till den andra för att bevisa att man inte fuskar
Den tyska sjukkassan gick däremot snabbt att gå med i. Men att hitta en husläkare som är villig att ha oss som patienter har jag fortfarande inte lyckats med. Alla husläkare i kvarteret säger att de inte behöver några fler patienter.
Men jag får i alla fall behålla förmånen att betala multum i sjukförsäkringsavgifter.
En av EU:s grundpelare är principen om medborgarnas fria rörlighet. Därför finns det en förväntan att man som EU-medborgare snabbt ska kunna bli en del av det sociala systemet.
I stället får man springa med dokument från den ena myndigheten till den andra för att bevisa att man inte fuskar. Det får mig inte direkt att känna mig som en europé. Snarare som en misstänkt tjuv.
En liten tröst fick jag av det berlinska närsamhället i min Kiez (hemkvarter). När jag hade skrivit ut och fyllt i min ansökan om Ansässigkeitsbescheinigung insåg jag nämligen att Skatteverket i Tempelhof ligger på tio minuters promenadavstånd från mitt hem.
Jag traskade till Skatteverket och hittade en korpulent vaktmästare bakom en glasruta.
– Får man lämna in sin ansökan här? undrade jag.
– Det får man så gärna, sade den mustaschprydda vaktmästaren vänligt.
Han tog emot mitt brev och lade det i en låda.
Jag hade sparat in minst två postdagar.
Läs fler texter av Anna-Lena Laurén
