Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Det har sannerligen varit en framgångsrik vår för SD:s Europaparlamentariker Charlie Weimers. Inför förhandlingarna om EU:s nya förordning om ”återvändande av tredjelandsmedborgare” utsågs han till så kallad skuggrapportör för ECR, den politiska grupp som Sverigedemokraterna tillhör, vilket är ett tungt och viktigt uppdrag. Weimers gick in för uppgiften med liv och lust. Han startade bland annat en chatt där han själv och ledamöter från andra högerextrema grupper samordnade sina positioner med EPP, Moderaternas och Kristdemokraternas sammanslutning i parlamentet.
När tysk media fick nys om att tyska kristdemokrater förhandlade med högerextrema tyska AFD i Weimers chatt ledde det till protester. Förbundskansler Friedrich Merz pressades och försäkrade: ”Vi samarbetar inte med extremhögern i Europaparlamentet”, vilket inte var sant. Något slags samarbete var det allt – och det gav resultat.
”Deportationernas era har inletts”, jublade Charlie Weimers efter Europaparlamentets omröstning i slutet av mars. I utskottet hade enbart högern och extremhögern röstat ja, men i plenum ställde sig en stor majoritet (389 mot 206), inklusive en del liberaler och socialdemokrater, bakom den nya, hårdkokta politiken. Så kan det gå när en gammal EU-hatare som Weimers har lärt sig att ratta lagstiftningsprocessen i Bryssel. Plötsligt hyllar han den avskydda unionens makt och möjlighet att styra politiken i alla medlemsländer.
Så kan det gå när en gammal EU-hatare som Weimers har lärt sig att ratta lagstiftningsprocessen i Bryssel
Men Europaparlamentet klubbar inga EU-lagar på egen hand. Det krävs att medlemsländernas regeringar i rådet är med på tåget och den här gången var det tydligen inga problem. I början av juni kom de överens och sedan dess har en lyckligt leende Charlie Weimers gång på gång upprepat sin paroll om att deportationernas era har inletts.
Det värsta är att Weimers inte har helt fel. Det pågår utan tvivel ett paradigmskifte inom EU:s asyl- och migrationspolitik. Redan för två år sedan antogs tio rättsakter, det som kallas asyl- och migrationspakten, som från och med den 12 juni träder i kraft i hela EU. Förändringarna är delvis nödvändiga och innebär förhoppningsvis att det blir bättre ordning vid unionens yttre gränser, men risken är uppenbar att människor som verkligen behöver asyl hamnar i kläm.
Den nya uppgörelsen om återvändande innebär – när de formella besluten har fattats – att politiken hårdnar ytterligare. Ordet ”deportationer” används inte i lagtexten, men det handlar definitivt om tvångsförflyttningar i större och mer samordnad skala än tidigare. Människor som inte har rätt att vistas i EU, och som inte samarbetar med myndigheterna, ska kunna gripas och hållas i förvar i upp till två år. Om deras hemländer inte tar emot dem ska de kunna skickas till särskilda läger i Afrika eller Asien eller någon annanstans i världen. Det nya regelverket ger medlemsländerna rätt att uppföra ”återvändandehubbar” i länder utanför EU. Danmark, Nederländerna, Österrike, Tyskland och Grekland förbereder redan förhandlingar med stater som kan tänka sig att mot betalning tillhandahålla sådana förvar.
Självklart är det ett problem att så många lever utan tillstånd i EU. I ett skuggsamhälle utan lagar kan människor utnyttjas och att grova brottslingar, som har dömts till utvisning, håller sig kvar utgör ett hot mot oss alla. Men att bara en av fem följer utvisningsbesluten visar framför allt att den svarta ekonomin har stor dragningskraft – och att EU behöver skapa bättre möjligheter att komma hit legalt för att arbeta.
Det är förstås orimligt att stater inte tar emot sina egna återvändande medborgare, men den frågan måste lösas i förhandlingar.
Migranter skickar dessutom svarta pengar till sina familjer och bidrar på så sätt till försörjningen av människor i hemlandet – vilket är en del av förklaringen till att de inte tas emot av sina hemländer. Det är förstås orimligt att stater inte släpper in sina egna medborgare, men den frågan måste lösas i förhandlingar.
Att låsa in människor som enbart försöker försörja sig själva och sin nära och kära är inhumant och kommer bara att leda till nya problem. Att skicka migranterna till fattigare länder, helst så långt bort från EU som möjligt, visar också hur obehaglig själva idén är. Inte ens politiker som står bakom politiken vill se vad som pågår. Läger för människor som varken kan åka hem eller bort låter helt enkelt som helvetet på jorden.
En lång rad politiska och moraliska skäl talar alltså mot tanken att låta EU-länder upprätta hubbar för återvändande migranter i andra delar av världen. Ingen tvingar heller Sverige att medverka till bygget av sådana otäcka förläggningar. Den svenska regeringen, som hittills har satt en ära i att inte avvika en enda tum uppåt från EU:s minimigränser inom asylpolitiken, har därför en chans att visa oss alla att Charlie Weimers och SD inte bestämmer allt. Det vore befriande med ett klart besked om att vårt land inte tänker låta bygga människofientliga förvar på andra sidan jordklotet.
Läs mer:
Annika Ström Melin: Det som har hänt i EU-domstolen liknar en konstitutionell revolution
Annika Ström Melin: Busch manar till kamp mot EU – låter som en sann nationalist
