Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Icke-demokrati är i dag den globala normen. En rapport från forskningsinstitutet V-Dem vid Göteborgs universitet räknade till 92 auktoritära stater och 87 demokratier vid slutet av 2025. Tre fjärdedelar av mänskligheten styrs nu av repressiva regimer.
Den frihetsvåg som följde murens fall 1989 har helt rullats tillbaka och V-Dem konstaterar att trenden går mot avdemokratisering, även i väst. USA kanar utför i tabellerna och lär dra många med sig i fallet, medan jättelandet Indien ger sig hindunationalismen hän och Kina fortsätter sin taktfasta marsch mot supermaktsstatus.
Vår omvärld riskerar att snart domineras av hel- och halvdiktaturer. I det läget måste vi kunna förstå och interagera med odemokratiska regimer utan ideologiska skygglappar.
Forskningen om auktoritär politik är rätt rik, men den allmänna debatten visar mindre intresse för en nyanserad diskussion om diktaturers inre liv. Auktoritära system betraktas som primitiva och ofullständiga, en sorts okläckta demokratier snarare än politiska system i egen rätt. De antas sällan ha ett politiskt liv värt att analysera, på sin höjd en diktators patologiska själsliv att diagnostisera. Och diktatorerna själva förenklas till karikatyrer: onda män som vill berika sig.
Så enkelt är det sällan.
Diktaturer är trots allt mänskliga samhällen, med allt vad det innebär. Där bedrivs visst politik, bara inte demokratisk politik, och nog har de politiker, bara inte demokratiska politiker.
Vad som ur en utomståendes synpunkt framstod som meningslöst skrävel tjänade alltså ett nyttigt syfte för diktaturen.
Vill man förstå vad som tilldrar sig i den odemokratiska majoriteten av världens länder måste man sluta exotisera dem. Auktoritära system begår grymma handlingar och upprätthåller osympatiska värderingar – men de kan ofta ha djupa rötter, uppriktiga anhängare, intern legitimitet och komplexa regler.
Till och med de mest udda inslagen i diktaturernas politik brukar vid närmare påseende ha en inre logik – som den bisarra ledardyrkan som uppstått i länder som Nordkorea. Förutom att envälden odlar en servil kultur och kan ha svårt att dra i bromsen, är personkulten nämligen ett maktmedel – och överdrifterna kan vara en strategi, snarare än en mani.
Den tesen har framlagts av den amerikanska statsvetarprofessorn Lisa Wedeen i Ambiguities of Domination (1999), en inflytelserik studie av propagandan kring Hafez al-Assad, Syriens president 1971–2000. Assads personkult var löjligt grandios: han var allvetande, profetisk, genialisk, ledaren i evighet. Men absurditeten var enligt Wedeen själva poängen – för kultens mål var aldrig att övertyga medborgarna, utan att tvinga dem att internalisera propagandafraserna och teatraliskt spela upp sin underkastelse. Överdrifterna gjorde bara maktförhållandet tydligare: Assad kan tvinga både dig och mig att låtsas tro på detta nonsens. Vilket motstånd kan man göra mot en sådan regim?
Vad som ur en utomståendes synpunkt framstod som meningslöst skrävel tjänade alltså ett nyttigt syfte för diktaturen. Den som avskrev kulten som otyglad självdyrkan missförstod regimens beräknande natur – det var metod i galenskapen.
Se där en insikt vi kan behöva i framtiden.
Vikten av att avläsa auktoritära samhällen utifrån deras egen logik, utan att våra egna mål och värderingar ställer sig i vägen, framgår kanske tydligast när vi blickar bakåt och inåt.
Auktoritärt styre är det sällan brutna normalläget i mänsklighetens historia, även om en frihetlig, nu falnande guldålder råkat prägla just vår samtid. Kanske är det därför historiker ofta tycks ha en bättre förståelse för auktoritära regimers inre dynamik än många politiker och journalister, som gärna stannar vid konstaterandet att demokrati inte råder.
Debatterna spelas inte upp inför öppen ridå i parlamentet eller pressen, men politiken formas någonstans. Om inte i kabinettet så i politbyrån eller militärledningen, bland intrigerande oligarker eller på härskarfamiljens släktsammankomster.
I ljuset av vår egen historia klarnar ju saken snabbt.
Under större delen av sin kända historia har Sverige som bekant styrts av kronan, med metoder som skulle ha fått dåliga betyg i V-Dems demokratiindex. Detta gör inte Sveriges historia före 1900-talet till en enda odifferentierad diktaturepok, en meningslöst utdragen ingress i väntan på dagens valda församlingar. Tvärtom kan vi i ett svenskt historiskt perspektiv lätt se hur den ena auktoritära ordningen skilt sig från den andra, och hur avgörande beslut vuxit fram i odemokratiska miljöer. Gustav Vasa, Gustav III och Oscar II var, exempelvis, mycket olikartade kungar som regerade under helt skilda villkor. Att alla tre styrde ett ofritt land är sant, men det är ett banalt konstaterande jämfört med allt annat som kan sägas om hur Sverige då fungerade.
Vi kan räkna med att det på samma vis surrar av politik bakom diktaturernas lyckta dörrar i dag. Debatterna spelas inte upp inför öppen ridå i parlamentet eller pressen, men politiken formas någonstans. Om inte i kabinettet så i politbyrån eller militärledningen, bland intrigerande oligarker eller på härskarfamiljens släktsammankomster. Och vad som sker inom det auktoritära systemets ramar kommer, vad vi än tycker om saken, nästan alltid att vara viktigare än vad förvisso modiga dissidenter kräver i olagliga demonstrationer.
I en värld där diktaturerna snart kan dominera behöver vi därför utveckla en nyanserad förståelse för hur odemokratiska system fungerar och vad som driver dem, vilka värderingar som styr eller grumlar deras egen analys, och hur de uppfattar oss. Annars kommer vi varken kunna hantera dem eller värja oss mot dem – och det är vi som får betala priset om vi inte lyckas navigera den mörka värld som nu växer fram.
Läs mer:
Aron Lund: Kan relationen mellan USA och Israel överleva Gazakriget?
Aron Lund: Bli inte förvånad om Ryssland strax går på charmoffensiv i Israel















