Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
De här veckorna varje år ser man dem överallt: de rosa banden. De sitter på kappor, jackor och kavajslag. De fungerar som små signaler i vimlet när jag är på väg till och från jobbet. Vi som bär dem gör det av olika skäl. Många har en mamma, en syster eller en vän som har fått diagnosen. De flesta av oss kvinnor känner nog en vag oro över att själva drabbas – vi gör våra mammografier, men försöker däremellan att tänka så lite som möjligt på det.
Redan 1992 började det rosa bandet säljas under varje oktober för att samla in pengar till forskningen. Men det var först när tidningsdrottningen Amelia Adamo började uppmärksamma Cancerfondens kampanj som den fick sitt stora genomslag i Sverige.
Min egen mamma dog i sjukdomen när hon var 53 år gammal. Det tog sex månader. Hon hade känt en knöl i bröstet en tid, men inte berättat det. Efter en sensommarkväll när jag trodde att jag höll på att bli kär ringde min syster. Dagen efter skulle mammas båda bröst opereras bort. Jag kunde inte sova ensam utan tog en taxi till min bror. Jag minns att jag tittade ut genom bilrutan på alla som var på hemväg i natten. Alldeles nyss hade jag varit en av dem, nu tyckte jag att de såg spöklika ut.
Under hela hösten åkte jag fram och tillbaka till Köping, där mina föräldrar bodde. Jag hade bestämt mig för att rädda henne. Ibland hör man ju om människor som får en sorts envis kraft av ett cancerbesked. Det fick inte mamma. Hon som alltid tagit hand om oss, som jämt försökt minska oro och obehag i våra liv, blev i princip paralyserad. Hon satt hemma i soffan totalt förlamad av rädsla.
Det var som att mamma aldrig kom tillbaka till vardagen igen. Jag minns att jag hörde henne säga till pappa en kväll: ”Jag vill bara att allt ska vara som vanligt, att vi ska få sitta här med varsin kopp kaffe och titta på Rapport.”
Morgonen därpå gick jag, pappa och mina syskon till begravningsbyrån, en liten sargad familj
Också för oss runt henne blev vardagen overklig. Det blev jul och jag tyckte att adventsstjärnorna som hängde i fönstren såg så främmande ut. Det kändes nästan kusligt att sent i december på Konsum plocka ihop ingredienser till ett ledset och nödtorftigt julbord när man hörde alla bakom sina kundvagnar glatt ropa god jul till varandra och förhöra sig om helgens planer.
Jag tror att jag återvände till den vanliga verkligheten först efter att mamma somnat in. Morgonen därpå gick jag, pappa och mina syskon till begravningsbyrån, en liten sargad familj, vårljuset var starkt och det droppade från taken. Jag var tillbaka i vardagen men visste inte om jag längre ville vara det.
I dag hade mamma mycket väl kunnat botas. Nu beräknas nio av tio leva tio år efter att de fått sin diagnos. Förra året insjuknade Amelia Adamo själv i den cancerform hon varit med om att samla in pengar för att kunna bota. När jag intervjuade henne i våras (DN 15/2) pratade hon om hur upprörande det är att kvinnor bara screenas fram till att de fyller 74 år. Detta trots att en fjärdedel av alla som insjuknar gör det efter den åldern.
”Att det är så beror på att samhället betraktar äldre kvinnor som spill. Man ser oss som några som vacklar över gatan med rollatorer. Men så ser det inte ut i dag”, sa hon på sitt vanliga drastiska sätt.
Amelia Adamo har nu avslutat sin behandling. Hon är en av dem som får vara kvar. Men alla små rosa band jag ser på stan kommer alltid att påminna mig om de som försvann ur livet och aldrig fick komma tillbaka. Och att vi som är här måste fortsätta att undersöka våra bröst, aldrig hoppa över en kallelse till mammografin och börja ställa krav på screening för alla kvinnor över 75.
Läs fler artiklar av Åsa Beckman här, tillexempel ”Jag kan inte för mitt liv förstå varför det är fel med boklistor”. Prenumerera också på nyhetsbrevet Wiman & Beckman där Björn Wiman och Åsa Beckman varje måndag väljer favoritartiklar och ger kulturtips.