Karl Bushby började sin vandring den 1 november 1998 i Punta Arenas, södra Chile. Planen var att han, till fots och på tolv år, skulle ta sig tillbaka till hemstaden Hull i England.
– Vad annars kan man göra i livet som skulle vara så här spännande och roligt? Som ung man med en dragning till horisonter och vandringslust var det här idealiskt, säger Karl Bushby.
När DN pratar med äventyraren har han tagit sig till London, där han nästan miste livet eftersom han, ovan vid trafiken, tittade åt fel håll när han skulle korsa övergångsstället.
Den 1 november 2026, ganska precis 28 år efter att han började vandra, förväntas han nå resans mål i Hull, där hans mamma bor.
Karl Bushbys promenad
Efter 12 år i den brittiska armén som fallskärmsjägare under en fredlig tid, letade en 29-årig Karl Bushby efter andra äventyr runt om i världen. Han började rita linjer på kartor och drömma om att ge sig ut på långa vandringar.
– Jag tog döden på allvar. Man har ett liv, vad gör du med det? För mig var det en av de stora frågorna.
Karl Bushby bestämde sig för att packa ihop, lämna hemmet och försöka genomföra den här enorma utmaningen som omgivningen sa inte gick att genomföra.
– Jag var ganska säker på att den kunde det och jag var ganska säker på att jag kunde göra det. När man utmanar en ung fallskärmsjägare att göra något dumt, kommer han att göra något dumt.
Expeditionens två regler:
1. Inga transportmedel för att ta sig framåt: Han får endast förflytta sig med hjälp av sin egen kroppsstyrka. Antingen genom att gå eller simma.
Inga bilar, flyg, båtar eller cyklar tilläts för att föra resan framåt. Om han tvingades lämna rutten tillfälligt, på grund av visumproblem eller byråkrati, var han tvungen att resa tillbaka till den exakta plats där han stannade och fortsätta till fots därifrån.
2. Inget hemvändande i förtid: Han fick inte återvända hem till sin hemstad Hull i England förrän han tagit sig dit helt och hållet till fots.
Darién-gapet, Berings sund, att simma över Kaspiska havet och slutligen Engelska kanalen är några av de största och fysiskt tuffaste utmaningarna, men också höjdpunkterna, berättar Karl Bushby.
– Det var ett par ”herregud, jag tror jag kommer att dö”-ögonblick bara för att ta sig till Berings sund.
Expeditionen var även utmanande på andra sätt. Stundtals var det mycket ensamt, inte minst under färden genom Mongoliet.
– Jag kämpade med hela isoleringsgrejen ett tag. Det är svårt att definiera vad det är, men du känner det.
I Ulaanbaatar köpte Karl Bushby tio kameler och satte ihop ett internationellt team för att slippa gå ensam.
Den absolut svåraste delen av resan säger Karl Bushby var kärlek. Relationer har varit några av de tuffaste sakerna att hantera. Två gånger under resans gång blev Karl Bushby kär och båda gånger slutade det med ett brustet hjärta.
– Att bli förälskad och få hjärtat krossat ett antal gånger, det är nog de svåraste sakerna jag har behövt hantera.
I sin dagbok skrev han redan före avresan att han visste att han eventuellt skulle bli kär men hade bestämt sig för att kärleken inte fick stå i vägen för resan.
– Det var skrivet i sten. Och mycket riktigt, blev det verklighet, säger han om hjärtekrosset.
Hur hanterar man ett brustet hjärta?
– Biter ihop och går vidare. Livet går vidare.
Bakom bedriften finns också en svårnavigerad fråga om priset för att ägna nästan tre decennier åt en dröm som i hög grad kretsat kring honom själv. Karl Bushby tvekar inte när frågan kommer upp om expeditionen i grunden varit självisk.
– Det är den absolut. Jag är bokstavligen allt jag har tänkt på de senaste 28 åren. Att ta mig från punkt A till punkt B. Att få i mig mat och vatten. Jag har bara behövt ta hand om mig själv, säger Karl Bushby och fortsätter:
– Det snedvrider och rör till ens perspektiv på livet och relationer också. Det är därför relationer inte fungerar, allt handlar om att få mig från en punkt till nästa.
– Det är alltid de människor man bryr sig mest om som får betala priset för dessa stora, djärva, dumma idéer. I det här fallet var det min son.
Karl Bushby beskriver att det under de första åren av resan fanns ett, så väl fysiskt som emotionellt avstånd mellan honom och sonen som var åtta år när Karl Bushby påbörjade expeditionen.
– Ändå är min son en av mina största supportrar. Han förstår varför jag gör det jag gör.
Om ett par veckor kommer Karl Bushby återigen att träffa sin son och sitt barnbarn för första gången.
Vad händer när du nått målsnöret?
– Mitt syfte, som har upptagit halva mitt liv, kommer plötsligt att ta slut. De säger att det enda som är värre än att inte uppnå sin dröm är att uppnå sin dröm. Jag tror att lösningen på det kommer att vara att hitta ett nytt uppdrag.
Skulle du göra om resan?
– Nej, jag har fått min beskärda del av äventyrsscenen. Det är dags för mig att lägga stövlarna på hyllan och låta den yngre generationen ta vid. Jag har gjort mitt.
Bakgrund.Expeditionen
Visumbegränsningar har gjort att äventyraren endast fått vistas i ett land under en viss tid och måste då lämna landet, men har återupptagit sin vandring från exakt samma plats där han slutade om så varit fallet. Tillsammans med andra omständigheter, som pandemin, har det gjort att resan tagit längre tid än planerat.
Karl Busbhy startade vandringen med endast 500 amerikanska dollar i fickan och utan sponsorer.
Därefter har han haft olika sponsorer och bland annat fått stöd från ett dokumentärbolag.
Karl Bushby har även föreläst och författat en bok som har genererat inkomst.
Han har samarbetat och har tagit emot utrustning från olika friluftsmärken.