Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Med hjärtat i halsgropen flög jag den 2 oktober från Rio de Janeiro till Stockholm. Datumet är viktigt eftersom jag, som registrerad i Stockholm, bara får rösta på ambassaden när det är presidentval i Brasilien. Jag kunde inte missa den första valomgången 4 oktober. Inte bara för att vi brasilianare har röstplikt, men framför allt för att det finns en överhängande risk att Flavio Bolsonaro, son till Jair, tar över makten.
Opinionsundersökningarna visade att ”Lula” da Silva ledde över Bolsonaro men med liten marginal. Men resultatet den 5 oktober blev en smocka i magen på alla som värnar demokrati, rättvisa och jämlikhet. Vi kan fortfarande inte tro att ”bolsonarismen” skulle ha så stor framgång och vinna majoritet i hela kongressen. Flavio Bolsonaro fick cirka 2 miljoner fler röster än Lula, men utan att uppnå egen majoritet. Det blir en andra omgång, och nu satsar Lula allt på att övertala de 30 miljoner röstberättigade som inte röstade att bege sig till valurnorna, samt locka över Bolsonaros väljare till sin sida.
Det första Flavio Bolsonaro har lovat att göra om han blir vald är att ”redemokratisera” landet; genom att ändra grundlagen, utse fem ministrar för att utföra en omvälvande reform av Högsta domstolen, privatisera stora delar av staten, genomföra drastiska budgetnedskärningar, framför allt i anslagen till social- och kulturpolitiken, förfölja universiteten och den så kallade ”kulturella marxismen” och demontera det offentliga skol- och hälsosystemet. Högsta prioritet blir att ge amnesti åt fadern Jair Bolsonaro som nu är dömd till 27 års fängelse för kuppförsöket i samband med stormningen av kongressen den 8 januari 2023.
Syftet med ”redemokratiseringen” är helt enkelt att störta demokratin och införa en ultraliberal teknodiktatur. ”Bolsonarismen” är mer än en högerextrem ideologi och återgång till den historiska fascismen. Den är inte bara en förlängning av auktoritarismens och diktaturens förflutna i Brasilien utan också ett uttryck för teknofascism. Trump representerar en variant av teknofascismens sätt att förena finanskapitalistisk ekonomi med invasionskrig för expropriation och kolonisering av strategiska territorier. För att försäkra sig om den amerikanska kontrollen över den nya, digitalt styrda marknadsekonomin gentemot Kina vill Trump erövra hela Sydamerika. Brasilien som har världens näst största reserv av sällsynta jordartsmetaller och kritiska mineraler är förstås centralt för Trumps ”Donroedoktrin” om kontroll över både Nord- och Sydamerika.
Kopplingen mellan Bolsonaros klan och Trumps administration är känd och Flavio Bolsonaro har offentligt sagt att amerikanska företag under hans regering kommer att få fritt fram för exploatering av den brasilianska marken. Detta sker på bekostnad av Amazonas – världens lunga – ursprungsbefolkningarna, rättvisa arbetsförhållanden och brasiliansk suveränitet. För att kunna sälja ut den brasilianska suveräniteten måste demokratin krossas.
Trots Flavio Bolsonaro och hans familjs inblandning i flera korruptionsskandaler, bl. a kring banken Banco Master och användningen av statliga medel till produktionen av en amerikansk film om fadern, anklagar bolsonaristerna den nuvarande regeringen för korruption. Bolsonaro som själv undersöks för just detta betraktas av sina anhängare som felfri. Hans auktoritära projekt tolkas som ”redemokratisering”. Överallt sticker menings- och värderingsförvirringar ut. Allt blir tvetydigt, överdrivet och på samma gång betydelselöst.
Vad som än kan bevisas mot Bolsonaro nappar inte väljarna, eftersom valet görs i ”faderns och sonens namn”. I denna formel finns nyckeln: bolsonarismen är en teknofascism som sprids med hjälp av de protestantiska neopentekostala megakyrkornas religiösa retorik.
Om svaren på frågan varför blir haltande kanske frågan hur så många kommit att rösta på Flavio Bolsonaro kan visa oss något. Det konservativa Rockbridge-nätverket, grundat av JD Vance med en stor investering från Peter Thiel, har varit aktivt inblandad i Flavio Bolsonaros och flera av hans anhängares kampanjer. Teknofascismen opererar inte bara genom desinformation. Den arbetar med att aktivt vrida, tömma och ersätta betydelser och värderingar. De kandidater till deputeradekammaren som har fått flest röster från Bolsonaros sida är unga influerare och youtubare. Influerarna har blivit de nya politikerna. De har följare i stället för väljare. Eftersom dessa unga ultrakonservativa, homofoba, misogyna och rasistiska digitala agitatörer är förankrade i megakyrkorna blir ordet ”följare” också lika med ”troende”.
Influerarna har fått enormt genomslag i en digitalstyrd värld som i allt högre grad avskaffar traditionella arbetsformer och förhållanden. Ju mer arbetet digitaliseras, desto mer ökar arbetslösheten och de informella jobben. Arbetet förvandlas till tjänsteleverans på alla områden och tömmer ordet ”arbetare” på mening och värde. Nu finns det bara entreprenörer kvar. För en entreprenör är influeraren huvudmodellen för självförsäljning på marknaden. Alla känner sig lika – på skärmen finns inga klasskillnader. Alla blir jämlikar i kyrkoteknokapitalismens rike.
Flavio Bolsonaro predikar arbetarnas befrielse från lagskyddade arbetsförhållanden. Alla ska bli fria entreprenörer, sin egen chef, ansvariga för sin arbetslöshet; betala sjukförsäkring och pension på kredit och därmed försätta sig i skuld. I handen scrollas konsumtionsdrömmar. 2018 legaliserades onlinebetting i Brasilien. Sedan dess har hundratusentals familjer blivit desperat skuldsatta . Lula har nyligen förbjudit betting, för att få bukt med detta samhällsproblem.
Valdispyten är mycket större än frågan om vem som vinner: Lula eller Bolsonaro, ”vänster” eller ”höger”. Den handlar om demokratins och den nationella suveränitetens framtid. Men inte ”bara”. Det handlar om politikens öde under teknofascismens era. Många talar om politikens död; allt fler blir medvetna om de förödande farorna när AI inte bara styr samhällen och fattar beslut om krig och invasion, utan också ersätter människans största emancipationsvapen, nämligen tankeförmågan. Vilken mening kan politiken ha i den digitala eran?
Skolelever och universitetsstudenter manifesterar nu för demokratin i hela Brasilien. Under min ungdom tvingade militärdiktaturen på oss en tystnadskultur. I den fascistiska vändning som pågår lägger megakyrkorna ordet i munnen på var och en. Men nu ropar ungdomarna öppet, trots algoritmernas murar. Detta gäller inte bara Brasilien. I Frankrike befinner sig studenterna också på gatorna och ropar: ”Ungdomarna i kris, de äldre i misär – ett sådant samhälle vill vi inte ha!”. I Sverige finns också ett sådant rop, om än tystare: ”stoppa ungdomsutvisningarna!”.
Under den teknofascism som nu administrerar världsordningen växer en förhoppning om att ungdomens rop ska bli till en politisk praktik; en aktiv närvaro på gatan varje gång drömmen om ett rättvist och jämlikt gemensamt liv hotas att slås sönder. Den 25 oktober går jag återigen till valurnorna. Med hjärtat i halsgropen och ungdomarnas hoppfulla rop i själen.
Läs mer:
Henrik Brandão Jönsson: Mannen som dömde Bolsonaro kan kosta Lula presidentposten
Så blev ett helgon slagträ inför presidentvalet i Brasilien
Flávio Bolsonaro jagar pappans väljare i Rios milisland