En ljum kväll i juli 1935 sitter journalisten Varian Fry på ett av de mondäna kaféerna i närheten av Kurfürstendamm i Berlin. Fry är 27 år, son till en förmögen börsmäklare på Manhattan och en av New Yorks mest lovande journalister, men också känd som något av enfant terrible, relegerad från flera exklusiva internatskolor och svärmande för europeisk modernism och avantgardekonst. Han har tillbringat två månader i Tyskland för att förbereda sitt kommande uppdrag som chefredaktör för en anrik tidskrift med fokus på utrikesfrågor.
Frys analys är redan klar. De fascistiska regimerna i Italien, Österrike och Tyskland utgör ett akut hot mot demokratin över hela världen. Man behöver inte vara profet, menar han, för att förstå att Hitlers politiska strategi i slutändan kommer att leda till krig. Det räcker att ta hans uttalanden på allvar och att tolka allt han säger bokstavligt.
Plötsligt bryts lugnet i den vackra sommarkvällen. Fry hör skrik och vrål, gnisslande bromsar och ljudet av glas som krossas. En grupp unga män i vita skjortor och grova kängor hejdar bilar på gatan, sliter ut passagerare och misshandlar dem. Överallt tumult, skrän, gråtande och förtvivlade ansikten, liggande människor som ropar på hjälp. Och så ropen: ”Jude! Där är en jude!” Fry ser poliser, dussintals poliser, men inte en enda av dem ingriper.
Han är, säger han, sedan länge vän med Hitler och hans personliga uppfattning är att frågan om de tyska judarna bör lösas genom ett blodbad
Dagen efter söker Varian Fry upp nazistpartiets informationsavdelning för utländska journalister på Wilhelmstrasse. Han tas emot av Ernst Hanfstaengl, en två meter lång man med pomaderad mittbena, som utan omsvep berättar sanningen om gatukravallerna. Alltsammans var i minsta detalj organiserat av partiet, pogromen var förberedd sedan länge, men bedömningen var att det skulle se bättre ut om SA-männen var klädda i vita skjortor i stället för bruna uniformer.
Fry lyssnar häpet. Det förbluffande är inte att pogromen är iscensatt – det hade han redan räknat ut – utan att en ledande nazist så oförblommerat avslöjar det för en utländsk journalist. Hanfstaengl skroderar vidare. Han är, säger han, sedan länge vän med Hitler och hans personliga uppfattning är att frågan om de tyska judarna bör lösas genom ett blodbad.
Blodbad? På väg tillbaka till sitt hotell tar Fry in vidden av det han just hört. När nazisterna talar om blodbad, då menar de mord, massmord på judar.
Också i dag är det skamlösheten, den totala skamlösheten, som berör mest i berättelsen om Varian Frys första dagar i Berlin sommaren 1935, så som den framställs i den tyske författaren Uwe Wittstocks bok ”Marseille 1940”. Inte ondskan, som är väl bekant, utan den kompletta bristen på blygsel hos dess administratörer.
Något liknande kan observeras också i dag. Medan de flesta världsledare tidigare åtminstone försökte övertyga både sig själva och sina medborgare om att de agerade i ett gott syfte med allas bästa för ögonen, har dagens autokrater skapat en politisk kultur som baseras på premissen att världen är rutten och ondskefull och att man därför helt omaskerat kan ge efter för sina lägsta impulser. På så sätt har man stadfäst en politisk dagordning där ingen längre behöver låtsas att de har några goda avsikter. Således: inga löjliga wokeregler, inget tjafs om demokrati, inget fjantande med mänskliga rättigheter.
Även om mycket av den internationella politiken naturligtvis också tidigare har präglats av förljugenhet och falskspel har den civilisatoriska fernissan ändå fungerat som ett slags skydd, som trots allt ger möjlighet att kritisera makten. Men i en situation helt utan hyckleri får man endast brutaliteten utan masken, som filosofen Slavoj Zizek har uttryckt det.
De som ger uttryck för gamla kärnvärden som humanism, tolerans och medmänsklighet hånas som skenheliga godhetssignalerare
Det är lätt att se hur denna utveckling har smittat av sig också på det politiska klimatet i Sverige, där de som försvarar gamla kärnvärden som humanism, tolerans och medmänsklighet allt oftare hånas som skenheliga godhetssignalerare. På senare tid har exempelvis både statsminister Ulf Kristersson och vice statsminister Ebba Busch beskrivit folkrätten – ett fundament i den regelstyrda världsordningen – som en ”seminariefråga” som inte har vare sig någon större betydelse eller egentlig nytta. Den helt oförskämda hanteringen av de svenska klimatmålen och det närmast demonstrativa föraktet för en institution som Lagrådet är symtom på samma sak.
Det har gått fruktansvärt fort, detta systematiska avlägsnande av civilisationens polityr. I den svenska debatten, inte minst den om invandringen, menar många att det är verkligheten som obönhörligen har förändrats, men det är ett argument som bortser från att verkligheten inte skapar sig själv. Det är genom att anamma synen på invandringen som roten till allt ont som svenska politiker har fått Sverigedemokraternas berättelse om verkligheten att växa – och tränga undan den historiska lärdomen om vad som händer med en liberal demokrati när dess företrädare släpper in fascister eller auktoritära högerpopulister i värmen.
Den tidigare folkpartiledaren Bengt Westerberg – sedan länge ett rött skynke för både den skränande näthögern och många av sina gamla partikolleger – påminde i en kulturartikel i DN i veckan om hur denna strömkantring har sett ut i diskussionen om den svenska äldrevården. ”Jag kan inte se en äldre människa i ögonen och säga: ’Ledsen att du svälter ihjäl men vi måste ha asylinvandring’”, sade Jimmie Åkesson när Fredrik Reinfeldt 2014 vädjade till svenskarna att öppna sina hjärtan. Åkesson hävdade att stödet till asylsökande skedde på bekostnad av de äldres näringsintag.
Åkessons påstående att asylsökande tar maten ur munnen på Sveriges äldre var alltså en lögn. En skamlös sådan
Nu pekade Westerberg på att medan asylmottagandet i stort sett har upphört så har den kulinariska situationen för landets seniorer knappast blivit bättre. Minst 42 kommuner har slutat att köra ut lagad mat till äldre, Sverige är enligt forskare ett u-land när det gäller mat till gamla och Livsmedelsverket befarar att risken för undernäring ökar. De äldre får fortsatt äta smaklös och näringsfattig mikromat medan SD firar allt större politiska triumfer.
Jimmie Åkessons påstående att asylsökande tar maten ur munnen på Sveriges äldre var alltså en lögn. En skamlös sådan. Men det spelar ingen roll. I det nya politiska klimatet kan makten avslöjas utan att något händer – eftersom makten inte längre bryr sig om att dölja sina avsikter.
För Varian Fry blev händelsen i Berlin 1935 livsavgörande. Fem år senare startade han hjälporganisation Centre Américain de Secours, med vars hjälp han räddade runt 2 000 människor, främst judar, från det av nazisterna ockuperade Frankrike och därmed blev en av andra världskrigets mest framgångsrika flyktinghjälpare. 1994 hedrades han av Yad Vashem med utmärkelsen ”Rättfärdig bland folken”.
De skamlösa lögnerna i Berlin visade honom vad som kan hända med en värld där förnuftets fernissa helt har försvunnit.
Läs fler texter av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Wiman & Beckman där han och Åsa Beckman varje måndag väljer favoritartiklar och ger kulturtips.
