Ännu en sommar som kryper under skinnet. Helveteslarver, förtorkade gräsytor, stressade björkar som fäller gula löv i början av augusti. Hungerstenar och 4 000 år gamla mammutben i den uttorkade floden Donau. Kärnkraftverk som tvingas stänga.
En annan sommar för exakt 60 år sedan, 1966, befinner sig författaren Per Olov Enquist i Oak Ridge i de amerikanska sydstaterna. Också där en egendomlig, spröd hetta. Han solidariserar sig med medborgarrättsrörelsen, följer de stora demonstrationerna mot segregationen och rasismen. Men hela tiden plågar honom frågan: Vem demonstrerar jag egentligen för? Är jag med, eller bara en åskådare? En dag möter han en amerikan som plötsligt far ut: ”Svenskarna har världens enda transportabla samveten, de åker runt som professionella moralister.”
Upplevelsen blir till grund för dokumentärromanen ”Legionärerna” från 1968, i dag en modern litterär klassiker om engagemang, medborgerligt samvete och envishet. ”Kom med”, skriker en man i demonstrationståget ut mot de som står vid sidan av, ”kom med för helvete, ni behöver för fan inte vara rädda! Kom nu era jävla fega svin, stå inte där och glo, ni får behålla era jobb fast ni kommer med!”
Det viktigaste man kan göra som enskild är, som bekant, att sluta vara enskild.
När tusentals personer denna helg marscherar genom Stockholms gator i den partipolitiskt obundna klimatmarsch som Naturskyddsföreningen arrangerar tillsammans med över 200 andra organisationer är läget ett annat. I dag kan människor få sparken från sina jobb för att de är med i klimatorganisationen Rebellmammorna. Journalister kan hotas och trakasseras för att de rapporterar objektivt om klimatkrisen i public service och den svenska statsministern jämför klimataktivister med ”totalitära krafter”.
Jag skulle tro att de flesta av dem som medverkar i helgens klimatmarsch har ungefär samma drivkrafter som jag själv. En önskan att något döva sitt ”transportabla samvete”, jovisst, men också en vägran att instämma i komikern Ronny Erikssons klassiska devis om att det aldrig är för sent att ge upp. Jag tror de flesta som går i tåget gör det i vetskapen om att hopp är en aktiv handling, något som skapas och växer i takt med att man rör på kroppens stora muskelgrupper, inte minst tillsammans med andra människor. Det viktigaste man kan göra som enskild är, som bekant, att sluta vara enskild.
Den mer konkreta tanken bakom denna, liksom andra demonstrationer, är förstås att bilda opinion, att öka trycket på politikerna i klimatfrågan så att de vågar fatta för framtiden förnuftsmässiga beslut.
Det kan sannerligen behövas. Sedan Ulf Kristersson och hunden Winston i den förra valrörelsen framträdde på affischer under parollen ”Nu får vi ordning på klimatet” har Sveriges klimatpolitik genomgått en makeover av det mer mardrömslika slaget. Från ett av de ledande föregångsländerna har Sverige blivit en av Europas värstingar, som i dag riskerar miljardböter för att vi missar EU:s klimatmål.
Svensk klimatpolitik under de senaste fyra åren kan inte beskrivas som annat än ett avsiktligt sabotage. Förslag efter förslag, reform efter reform, som högst medvetet leder till raka motsatsen till de sänkta utsläpp som alla vet behövs. I stället: Slopad bonus för elbilar, sänkt skatt på fossila bränslen, miljardsatsningar på flyget samtidigt som järnvägsnätet förfaller. Enligt en granskningsrapport från Klimatpolitiska rådet kommer de samlade extrautsläpp som regeringen Kristersson lämnar efter sig uppgå till 40 miljoner ton koldioxid.
Sammantaget får detta – förutom att utsläppen ökar – till följd att näringslivets investeringsvilja i Sverige sjunker. Den enfaldiga politiken kan visa sig extra ödesdiger nu när den gröna omställningen nu på många håll i världen sker i rekordfart efter att USA:s krig mot Iran har visat hur sårbar – och i längden ohållbar – den fossila ekonomin är. I Sverige står Ulf Kristersson kvar med soppatorsk.
Människor vill gärna medverka till en förändring, om politikerna kan visa att deras medverkan är meningsfull
De tomma tankarna kan visa sig kostsamma också politiskt. Enligt en Novus-undersökning vill hela 45 procent av Moderaternas väljare ha en mer ambitiös klimatpolitik än den nuvarande, vilket bekräftar bilden att klimatfrågan för de flesta människor inte är någon höger–vänster-fråga. Tre av fyra svenskar tycker, enligt en undersökning från Naturskyddsföreningen, att det är viktigt att regeringen bedriver en politik som gör att Sverige når sina klimatmål. I en underlagsrapport till Klimatpolitiska rådet 2024 framgick bland annat att en tydlig majoritet vill höja skatten på varor och tjänster med stora utsläpp. Lika många vill använda mer skattepengar för att bygga ut kollektivtrafiken och förbjuda inrikesflyg på sträckor som tar mindre än tre timmar med tåg.
Bilden är tydlig. Människor vill gärna medverka till en förändring, om politikerna kan visa att deras medverkan är meningsfull.
Varför har då till synes förnuftiga och strategiskt skolade politiker genomfört denna helt huvudlösa politik? Jo, för att de har valt att sätta sig i knät på de klimatförnekande konspirationsteoretikerna i Sverigedemokraterna. Det är skälet till att Sveriges klimatpolitik förvandlats till en faktaresistent symbolstrid, där det övergripande målet tycks vara att förnedra ”vänstern” samt att till kärntrupperna signalera förakt för woketjafs som tåg, vindkraft, elbilar och biologisk mångfald.
Man demonstrerar inte nödvändigtvis bara för att förändra världen, utan också för att världen inte ska förändra en själv
Och i slutändan är det av denna anledning som den svenska regeringens systematiska sabotage mot klimatpolitiken är som sorgligast: för att det syftar till att dränera människor på tillförsikt och framtidstro. Genom att underminera vetenskap och evidensbaserad kunskap strävar den globala högerauktoritära rörelsen efter att skapa en skenvärld där människors engagemang och tro på sin egen förmåga att förändra framstår som meningslöst eller till och med löjligt. Det är där de vill att vi ska hamna: i uppgivenhet, lamslagenhet, både mental och praktisk passivitet.
Just därför är alla sorters medborgerliga manifestationer – av vilka dagens klimatmarsch i Stockholm är en – så betydelsefulla. I ”Legionärerna” skildrar P O Enquist en grupp Vietnamdemonstranter i New York som envist står på samma plats och delar ut sina stenciler, trots att de blir häcklade, utskällda, får stryk. Men de står kvar. Dag ut och dag in.
”Han stod ofta och såg på, och han tänkte att egentligen har jag aldrig beundrat några människor så mycket som de här”, skriver Enquist. ”De måste ha fått sin känslosamhet bortnött redan de första tre fyra veckorna, och nu återstår bara en saklighet som är ofattbar.”
”En saklighet som är ofattbar.” Inga dumma ledord för framtiden. Man demonstrerar inte nödvändigtvis bara för att förändra världen, utan också för att världen inte ska förändra en själv.
Läs fler texter av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Wiman & Beckman där han och Åsa Beckman varje måndag väljer favoritartiklar och ger kulturtips.