”När mammor dör, då förlorar man ett av väderstrecken. Då förlorar man vartannat andetag, då förlorar man en glänta. När mammor dör, växer det sly överallt.”
Just denna dag varje år blir dessa rader flitigt och ömsint citerade, till minne av saknade mödrar. De vackra orden är inte, som många tror, tagna ur en dikt, utan ur Göran Tunströms roman ”Berömda män som varit i Sunne”, där de ligger i munnen på Stellan Jonsson Lök, autografjägare och ensamstående butiksinnehavare.
Han har fått i uppdrag att skriva en text till en jubileumsbok – en tjock bok, en riktig bok – och föreställer sig nu sin döda mors reaktion: ”Men när jag fick uppdraget, då var det som om det började rycka i hennes mungipor nere i graven, som om hon lyfte på ögonlocken och blinkade åt mig.”
Ja, mammornas inflytande består, från vaggan till graven. Och därmed också berättelserna om dem. Förra helgen mötte jag den amerikanske författaren Sam Sussman – inbjuden till Stockholm av Judisk kultur i Sverige – som inte bara har skrivit en bok om sin mamma, utan också om hennes relation med en av världens mest mytomspunna människor.
Den skönlockige ynglingen är inte bara ”lik” Bob Dylan. Han är en avbild av honom
Det förhåller sig nämligen så att många som ser Sam Sussman för första gången blir stående i vantro. Den skönlockige ynglingen är inte bara ”lik” Bob Dylan. Han är en avbild av honom. En spitting image, som det heter på engelska. Den unge Dylan upp i dagen.
För några år sedan skrev Sussman en artikel i Harper’s Magazine om detta faktum, med rubriken ”The silent type: On (possibly) being Bob Dylan’s son”. Nu har han följt upp den med en autofiktiv roman med ännu en demonstrativt Dylandoftande titel, ”Boy from the north country”, där han söker svaret på frågan om han verkligen kan vara Bob Dylans okände son.
Sussman växte upp med sin ensamstående mamma Fran på landsbygden norr om New York. Hans pappa hade lämnat dem tidigt, varefter olika mer eller mindre dysfunktionella män avlöste varandra enligt ett mönster liknande det i Andrev Waldens roman ”Jävla karlar”. När han var femton påpekade en lärare hans likhet med den legendariske sångaren och Sussman gick hem och började lyssna. Något år senare satt han i bilen med en av sina tillfälliga ”pappor” när en Dylanlåt spelades på radion. Mannen berättade att det fanns en rad i den som handlade om hans mamma och att hon hade känt Dylan i sin ungdom i New York.
För Sam Sussman blev detta som att höra att hans mamma hade träffat Fantomen. Det visade sig att hon hade mött Dylan på en konstkurs på Manhattan i början på 70-talet. Han var 33, gift och redan en legendar. När de andra studenterna på kursen böjde sig i beundran var Fran den enda som vågade säga sanningen om den taffliga färghanteringen i hans målningar.
Givetvis väckte det stjärnans intresse. I ”Boy from the north country” låter nu Sussman mamman berätta i detalj om det förhållande som hon och Dylan inleder. Om Dylans nattliga uppdykanden och försvinnanden, om hans hänsynslösa egocentrism och raderna i ”Tangled up in blue” där Fran blir kvinnan som ”lit a burner on the stove and offered him a pipe” och sedan läser dikter av Petrarca: ”Then she opened up a book of poems / And handed it to me / Written by an Italian poet / From the thirteenth century.” För Dylanologer är boken rena kattmyntan.
Men det finns mer än så. Så småningom framkommer det att Fran och Bob Dylan återknyter kontakten på hösten 1990 – närmare bestämt nio månader före Sam Sussmans födelse.
Efter det fylls Sussmans liv av de fantasier som för ett barn kan bli så närvarande i frånvaron av en far. Tanken på att Bob Dylan kan vara hans pappa minskar hans känsla av att vara på fel plats i världen men fyller honom också med längtan. ”Jag visste att jag på denna skuggfigur kunde projicera allt det jag ville tro på”, skriver Sam Sussman i boken.
Scenen där Sussman och hans mamma tillsammans åker för att se en Dylankonsert är en av romanens höjdpunkter. Sussman ställer sig upp i publiken, världen försvinner runt honom, han försöker se mannen på scenen i ögonen: ”Jag sa till mig själv, bara för att smaka på ordet, Pappa.”
För den som vuxit upp med en frånvarande far är det en scen som sätter sig i hjärtats djupaste rotsystem.
När jag träffade honom i Stockholm frågade jag om det enklaste inte vore att ta ett dna-test
Vad ska man då i övrigt säga om Sam Sussmans historia, som väckt inte oväsentlig uppmärksamhet i USA? Är det inte bara ett simpelt trick för att kapitalisera på likheten med en kändis? När jag träffade honom i Stockholm frågade jag om det enklaste inte vore att ta ett dna-test och på så sätt undanröja alla tvivel.
Sussman svarade att han aldrig sagt att han inte tagit ett sådant test, men att hans historia djupast sett inte handlar om jakten på en far – utan om förståelsen av en mor. Hans mamma var alltid ovillig att direkt diskutera frågan om faderskapet, kanske för att hon inte ville svara på frågan, kanske för att hon inte kunde. Men kanske tänkte hon sig framför allt att frågan kring Bob Dylan skulle kunna reducera hennes son till en skugga.
I dag menar Sam Sussman att han inte har något behov av definitiva svar om vem som är hans far: ”Jag är min mammas son, det räcker.” Om han mötte Dylan i dag, säger han, skulle han först och främst fråga honom om vad han minns av hans mor.
Också Sam Sussman skulle nog förstå Göran Tunströms tanke
Förklaringen kan låta som en undanflykt, men för alla oss som vuxit upp i det kamratskap som kan utvecklas mellan ett barn och en ensamstående mamma framstår den som både vacker och fullt begriplig. Därmed blir hans berättelse också en hyllning till alla de kvinnor genom historien som med sina kroppars kraft och sinnens klarhet gjort sitt bästa för att göra folk av de barn som någon annan inte velat eller kunnat ta ansvar för.
Också Sam Sussman skulle nog förstå Göran Tunströms tanke om hur det känns när en mor dör. Fran Sussman dog i cancer 2017 och tog svaret på frågan om faderskapet med sig i graven. Skildringen av hennes död i boken är en smärtsam och kärleksfull skildring av hur det känns när ett av väderstrecken försvinner, men också om hur det levande minnet av en mor kan hindra världen från att förvandlas till sly.
Läs fler texter av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Wiman & Beckman där han och Åsa Beckman varje måndag väljer favoritartiklar och ger kulturtips.
