Under OS i Cortina 1956 kördes skridskoloppen på en frusen sjö. Svensken Sigge Ericsson tog sina medaljer, ett guld och ett silver, på den kristalliskt vackra Lago di Misurina, mot en fond av Dolomiternas draktandade kalkstensväggar.
I dag ligger bergssidorna bakom de svenska längddamernas medaljdramer i Val di Fiemme bruna och gröna, kliniskt fria från naturlig snö. Alpernas vinterkultur är obarmhärtigt på väg mot döden. I OS-huvudstaden Milano har medeltemperaturen i februari stigit med 5,6 grader på de sjuttio år som gått sedan 1956.
Den politiska laddningen kring OS är dock tidlös. Förra vinter-OS ägde rum i den globala totalitarismens huvudstad Peking, där skidbackarna låg omgivna av grå skelett från skorstenar och industrihangarer i ett helvetesliknande landskap påminnande om Tolkiens Mordor. I dag diskas en ukrainsk kälkåkare för att han vill hedra sina döda landsmän medan ryska flaggor vajar på Val di Fiemmes skidstadion, som otvetydiga symboler över att idrottens pampar i slutändan är av samma moraliska halt som techoligarker. I den italienska tv-kanalen RAI – ofta kallad ”Tele-Meloni” på grund av det stora antalet regimlojala chefer som tillsatts av premiärministern Giorgia Meloni – märks det postfascistiska maktövertagandet tydligt, inte minst under invigningen av OS som kommenterades av kanalens egen dilettantiske sportdirektör.
Förskjutningen är värd att observera. Den mediala propagandan är naturligtvis inte lika oförblommerad som vid OS i tyska Garmisch-Partenkirschen 1936, men vinteridrottens politiska kraft är likväl stor. Redan 1937, året efter nazisternas OS, lät sig Italiens diktator Benito Mussolini fotograferas i bar överkropp och skidutrustning, väl medveten om snöns och kylans auktoritära symbolik.
För den som bevittnat hur beväpnade skvadroner på USA:s gator gör våldet till den nya samhällsordningen är parallellerna fasaväckande
Jag plockar fram journalisten Eskil Fagerströms ”Fascismens födelse” från 2023, en bok som med berömvärd noggrannhet kartlägger Mussolinis första år, då fascistisk milis bröt ner demokratin och med terror tilltvingade sig makten i Italien. För den som bevittnat hur beväpnade skvadroner på USA:s gator gör våldet till den nya samhällsordningen är parallellerna fasaväckande. Inte minst för att Italien ofta varit en förebild när högerextrema rörelser lägger ut kartan för sin väg mot maktens centrum.
Fagerström visar hur det performativa, godtyckliga och offentliga våldet under åren runt 1920 blev avgörande. Precis som ICE ägnade sig fascisternas svartskjortor – squadristi – åt att offentligt förnedra politiska motståndare, i detta fall framför allt misshagliga fackföreningsledare och socialistiska politiker. Milismännen anlände ofta nattetid, slet upp dem ur deras sängar och misshandlade dem med batonger och påkar.
1921 rönte till exempel mordet på politikern Attilio Boldori i Cremona nationell uppmärksamhet. Boldori misshandlades av ett tjugotal uniformerade ligister med påkar, hugg och slag och lämnades på marken, medvetslös och blödande. Demokratiska politiker uttryckte sin avsky och uppskattningsvis 20 000 personer närvarade vid hans begravning. I den fascistiska pressen försvarades dock mordet i hånfulla ordalag. Fascistledaren Roberto Farinacci anmärkte – med en retorik som i dag skulle kunna komma från Trumps pressavdelning – att offret uppenbarligen ”hade en klen skalle. Klenare än fascisternas batonger”.
Konsekvenserna av det skoningslösa och förnedrande våldet blev oerhörda. Milisernas taktik var att skrämma sina motståndare till både tystnad och passivitet och på så sätt underminera demokratin. Demokratiskt valda kommunstyrelser hindrades från att utföra sitt arbete och ersattes med statliga prefekter (vanligen polischefen). Kampen gick ut på att med våld erövra politisk makt på ett lokalt plan, samtidigt som de demokratiskt sinnade motståndare som mördades pekades ut som terrorister och landsfiender – parallellen till dagens USA blir inte mindre skrämmande av de privata garden av högerextrema slagsmåls- och aktivklubbar som i dag växer sig starka där och i många andra länder.
Våldet kom snabbt att genomsyra hela det italienska samhället. Eskil Fagerström visar hur övergreppen och misshandeln stärkte fascisternas självbild och gruppidentitet, samtidigt som de skrämde även de medborgare som inte var direkt inblandade. De våldsamma handgripligheterna visade att fascisterna var beredda att gå mycket långt för att gynna sina intressen. Brutaliteten banaliserades samtidigt som politiken förråades.
”Vi står alltså inför sammanbrottets timme”, skrev den socialistiske politikern Filippo Turati 1921. ”Det som väntar om vi inte omedelbart agerar är inget mindre än slutet för en civilisation; det är detta vi kallt måste konstatera.”
Följs det manus som framträder i Eskil Fagerströms bok kommer vi inom något år att se en ledande demokratisk Trumpkritiker bortförd och kanske till och med dödad
I historiens ljus är det ingen tillfällighet att så många extrema och högerpopulistiska rörelser hämtat sin inspiration från Italien. Allt det som vi i dag lever med fanns där: glorifieringen av kriget och våldet, den skamlösa alliansen med storföretagen och nedmonteringen av självständiga medier. Följs det manus som framträder i Eskil Fagerströms bok kommer vi inom något år att se en ledande demokratisk Trumpkritiker bortförd och kanske till och med dödad, likt politikern och antifascisten Giacomo Matteotti i Italien 1924, medan mördarna går fria.
Överdrivet? Svårt att säga. Är det något som vår tid har bevisat är att det behövs en uppdaterad variant av Tage Danielssons berömda sannolikhetskalkyl. Allt det som folk säger inte skulle kunna hända har hänt.
Nyligen lanserade Donald Trumps tidigare rådgivare Steve Bannon – för övrigt ideologiskt skolad i Italien – förslaget att ICE-agenter och armén borde ”omringa” vallokalerna i höstens mellanårsval i USA. Uttalandet kom efter att Trump sagt att delstaterna borde fråntas sin konstitutionella rätt att sköta valprocessen, och att det republikanska partiet i stället borde ”nationalisera” valen.
Världen får alltid de olympiska spel den förtjänar, präglade av just hur vi är, de åren
Det är i detta USA, hur det nu kommer att se ut, som nästa OS kommer att äga rum, i Los Angeles 2028. Har Donald Trump då byggt sin 76 meter höga triumfbåge – en sådan som de italienska fascisterna fantiserade om på 20-talet? Har val ställts in och politiska motståndare misshandlats och fängslats?
OS var från början en politisk uppfinning. Den franske baronen de Coubertin drömde om en legering av antikens ädelmod och en pånyttfödd imperialism som skulle återupprätta den franska nationens ära. Världen får alltid de olympiska spel den förtjänar, präglade av just hur vi är, de åren.
Om två år kan de hållas i ett land där fascismen tagit över.
Läs fler texter av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Wiman & Beckman där han och Åsa Beckman varje måndag väljer favoritartiklar och ger kulturtips.
