Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Utställningar
Bouchra Khalili:
”How to call a ghost”
Malmö konsthall, visas tom 13/9
Det är en fördel att kunna läsa lite grekiska när man kliver in på Malmö konsthalls utställning med den fransk-marockanska konstnären Bouchra Khalili. Från taket i entrén hänger ett tiotal svarta banderoller med namn och begrepp som ”Ilias”, ”Syntagma”, ”Oi 300” – ord och fraser som får sin förklaring först en bra bit in i utställningen. De förekommer, visar det sig, alla i ”The tempest society”, en timslång dokumentärfilm om en aktivistisk teatergrupp i Aten som ägnar sig åt att gestalta flyktingars erfarenheter av rasism och exkludering i kölvattnet av det senaste decenniets ekonomiska kris.
Det är, milt uttryckt, knappast den mest inbjudande ingång till en utställning jag sett. Och efter att ha tillbringat några timmar med att ta mig igenom den börjar jag inse att det heller inte är meningen.
Bouchra Khalili arbetar i en postkolonial och poststrukturalistisk tradition som ser med största misstro på i stort sett alla slutgiltiga, dominanta berättelser. Istället strävar den efter att ta isär dem och ur bråten lyfta fram det undanskymda, bortträngda: helst dessutom på ett sätt där publiken själv får pussla ihop något meningsfullt av allt det motstridiga och partikulära.
Denna arkivbetonade metodik har länge varit ett estetiskt ideal i samtidskonsten och hos Khalili tar den sig uttryck i långa, polyfona filmberättelser där dokumentära inslag varvas med lyriska och teatrala partier, ofta med rötter i en muntlig, arabisk tradition. I bästa fall får man en känsla av historien som något på en gång ogripbart och starkt personligt – som i hennes i mitt tycke starkaste verk, den stora filminstallationen ”The mapping journey”, visad på förra Venedigbiennalen och så sent som i höstas på danska Louisiana. Här berättar flyktingar om sina mödosamma resor till Europa medan de ritar in sina irrande färdvägar på en karta där linjerna sedan friläggs som ett slags slumpartade stjärnbilder.
Den får vi inte se i Malmö. Istället visas här ett antal verk som ger en fördjupad bild av konstnärskapet, bland annat en svit filmer som rör sig kring den franska migrantarbetarorganisationen MTA (Mouvement des travailleurs arabes) och dess försök att använda teatern för att ge synlighet år sina krav. Bland annat ingår här den fascinerande historien om en symbolisk presidentkandidat, Djellali Kamal, som i valet 1974 ställde upp som representant för alla röst- och papperslösa.
Och här finns fler spännande berättelser att vaska fram, om man har tid och tålamod. I ”The magic lantern” handlar det exempelvis om de optiska föreställningar som på 1700- och 1800-talen turnerade runt och väckte det förflutnas spöken till liv. I det omfångsrika ljudarkivet ”An audio family album” råkar jag sedan hamna mitt i historien om de franska främlingslegionärerna som under Rifkriget i Marocko för drygt hundra år sedan gick över till upprorsmännen och vars minne än i dag lever vidare i legendens form.
Men att foga dessa skärvor till något helt kräver alltså både tid och uppmärksamhet, och frågan är väl om inte Khalilis demokratiska antiberättande någonstans blir så militant att det motverkar sitt eget syfte. Det här är kort sagt ingen utställning man ser för nöjes skull; ägnar man den däremot en eftermiddag formar sig de splittrade fragmenten långsamt till en fängslande mosaik om kreativt motstånd, om kollektivt berättande och språkets gränsöverskridande magi. Som bara växer, ju längre in i den man kommer.