Roman
Carola Hansson
”Att skapa en ängel”
Albert Bonniers förlag, 420 sidor
Inledningen är magnifik. Vindlande meningar med inskjutna bisatser, bistådda av kommatecken, semikolon och parenteser; allt för att undvika punkten som ger en möjlighet att hämta andan. Den 8-åriga Barbara, äldst i familjen Pleyer i Königsberg, Tyskland 1937, är på väg till första dagen i en ny skola, men vägledning skulle vara en lyx. Hennes far, historikern, den glödande nazisten och upphovsmannen till den populära ”Hakkorsvisan”, följer henne halva vägen.
Hur skriver man en människas liv? Med användande av biografiska urkunder, och eleganta hopp över alla lakuner av inre liv – dem vi omöjligt kan veta något om?
Eller så gör man vad som är Carola Hanssons specialitet – inte minst i triptyken om familjen Tolstoj – en litterär fantasi om ett liv.
Som i ”Att skapa en ängel” där källor inte anges, men troligen finns brev, minnen, audienser – och inte minst en världshistoria där den ensamma 8-åringen skulle uträtta stora saker.
Ändå är ”Fredsängeln”, som Barbara Rotraut-Pleyr kom att kallas från 23 års ålder, nästan bortglömd i dag.
Hon var en pionjär och aktivist med närmast överjordisk strävan att göra 1900-talets värld bättre. Läsaren bjuds in till ett speciellt livsmodus: det självständiga, ensamma. Sökandet i språng, inga tvivel. Man måste uppfatta och förvalta sin livsuppgift.
Det var på invigningen av OS i Helsingfors sommaren 1952 som hon flög in i det allmänna medvetandet. Jag lyssnar på Yles ljudklipp om ett ”mycket störande moment” när en dam löpte ”helt solo” mot talarstolen och hann säga fyra ord i mikrofonen innan hon fördes bort.
Barbara Rotraut-Pleyer hade tänkt hålla en flammande fredsappell på flera språk denna kalla krigets heta sommar, men i Hufvudstadsbladet dagen efter skrevs ”Sinnesrubbad kvinna i vitt störde festen”.
Tanken går till suffragetten Emily Wilding Davison som sommaren 1913 klev ut på kapplöpningsbanan med en fana för kvinnlig rösträtt, men trampades ner av en häst och avled. Misslyckanden som samtidigt kapslade in budskapen i historien.
”Fredsängeln” föddes alltså 1952, och livet igenom stred hon, klädd i vitt, i en privat fredsrörelse som förde henne jorden runt, till världsledare och presidenter i Mellanöstern, Asien och Afrika. Hon konverterade till katolicismen och judendomen, talade minst sju språk, doktorerade tre gånger – sista gången i medicin med en avhandling om kroppsliga upplevelser hos schizofrena, manodepressiva och deprimerade patienter. Hon lär ha varit mycket uppskattad som läkare: hon kunde lyssna.
För läsaren är det inte helt tillfredställande att skildringen ter sig lite för ljusblå
I Carola Hanssons roman skildras denna kvinna i tredje person, men också genom att breven till vännen Channa används rytmiskt, ”skriver hon”, tills det ödesdigra ”adressat okänd” står stämplat på kuvertet. Som kommer i retur. Formuleringen är ett eko av den tyska historien, men också ett varsel om försvinnanden, om glömska.
Tjugo år efter OS i Helsingfors är det dags för München. Barbara Rotraut-Pleyer ansåg Tysklands behov att rehabilitera sig motbjudande, ville inte närvara. Carola Hansson gestaltar klaustrofobiskt hennes tänkande om spelen som ”inte bara skall bli de största hittills utan också äga rum i landet för första gången sedan 1936, vilket betyder exakt trettiosex år senare och vid i stort sett samma tidpunkt på året som kriget tog slut: vilket ju måste ses som ett löfte om revansch och kommande tyska, så att säga spegelvända segrar”.
Det blev ingen seger för det nya Tyskland. Terrorattacken den 5 september leder till nya katastrofer i det Mellanöstern som Barbara Rotraut-Pleyer kämpat så för.
Gång på gång stäcks hennes planer att i dialogens tecken – med Martin Buber och Martin Niemöller som ledstjärnor – få Öst och Väst att försonas, varje gång packar hon sitt lätta bagage och börjar om.
Hon är lika mycket flygande reporter som brevskrivare och pamflettförfattare, föreläser världen över, fastar 40 dagar då och då, yogar och mediterar.
Thrillermomenten som uppstår i romanen är helt realistiska i hennes farliga verksamhet
Thrillermomenten som uppstår i romanen är helt realistiska i hennes farliga verksamhet, och gränsen mot spioneri alltmer porös. Vem betalade ängelns extraordinära reskostnader, och hur användes hon? Den som möjliggjorde hennes verksamhet var den västtyska underrättelsetjänsten (BND), ledd av Richard Gehlen, en gång nazist, nu för henne närmast en förlorad far.
Så vem berättar Hansson om? En mystiker av Simone Weils typ? Ett mycket udda syskon i Klas Östergrens blick på fredsrörelsen i ”Klenoden” häromåret?
Jag önskar att Carola Hansson hellre tagit sig an, inte Elin Wägner, men kanske den originella Emilia Fogelclou, och sådant ska ju en kritiker inte göra – önska en annan bok, och mera liv i en människa ur det förflutna.
Men en synligare komplexitet. För läsaren är det inte helt tillfredställande att skildringen ter sig lite för ljusblå, något paradoxalt lufttomt finns i berättelsen om den vitklädda. Som om hon lösts upp, likt den i dag detroniserade fredstanken, i en sky av Nina Riccis ”L’air du temps”.
Läs fler recensioner av nya böcker och fler texter om litteratur.