Jag fick ett mejl av sonens idrottslärare. Barnen duschar inte efter idrotten, kan ni prata med dem, stod det. Vi pratade, inget ändrades och nu verkar skolan ha gett upp. När jag frågar runt verkar det vara ungefär så här överallt i Sverige i dag. Barnen fattar inte vad poängen skulle vara att duscha med andra. När man är vuxen går man väl hem från gymmet och duschar?
Att tvinga barn till saker är inget vi gör lättvindigt i vårt land. Barnens autonomi är central, så småningom ska det bli autentiska vuxna av dem, i bästa fall med bra självkänsla. Vuxna kan inte tvinga barnen att duscha. Kanske bäst att låta dem slippa obehaget att duscha inför andra?
Häromdagen var det värmebölja och jag satt på Eriksdalsbadets vackra träläktare och läste Tone Schunnessons ”Ultravåld”, en smula performativt. Utomhusbassängen var full med stojande människor i alla åldrar. Trots att det var så mycket folk i vattnet såg jag bara ibland en badvakt gå en runda runt bassängen.
En helt annorlunda badvaktssituation ägde rum på ett stort hotell i Orlando i Florida där jag för ett par år sedan var på kongress. Forskarna i psykiatri visade sig inte vara så badintresserade men ändå stod det alltid sex badvakter runt den tomma poolen. De rörde konstant sina huvuden i en märklig nickrörelse, för att ändra blickvinkeln och därmed undvika blänk i vattnet som kunde dölja en nödställd under vattnet. Jag och några andra deltagare frågade en av badvakterna om han kunde ta en bild på oss. Han svarade hövligt att nej, eftersom han inte kunde titta bort från poolen.
Under 2025 rapporterade Svenska Livräddningssällskapet 103 omkomna i drunkningsolyckor, medan Brå konstaterade 84 fall av dödligt våld. Kanske borde vi ha badvakter överallt?
Min invändning att det ju inte var någon i poolen spelade ingen roll. På detta hotell var alltså riskminimeringen annorlunda än på Eriksdalsbadet. Vilka gör rätt? Under 2025 rapporterade Svenska Livräddningssällskapet 103 omkomna i drunkningsolyckor, medan Brå konstaterade 84 fall av dödligt våld. Kanske borde vi ha badvakter överallt? Borde någon vara med om jag tar ett dopp i en sjö? För tänk om jag drunknar.
Aristoteles såg på mod som en väg mellan dumdristighet och feghet. Mod innefattar risk, en lagom stor risk. Mod var en dygd, alltså något eftersträvansvärt. Om risk främst ses som något som bör elimineras blir det svårare att se risktagande som en nödvändig del av modet. Den tyske sociologen Ulrich Beck myntade begreppet Risikogesellschaft, risksamhället, redan på 1980-talet. Han menade att samhället alltid innehållit faror – krig, pesten, ja till och med Guds straff. Men faror, enligt Beck, var saker som man själv inte kan bestämma över, det är saker som drabbar en, som ett ödets slag.
Dagens mer vardagliga risker däremot handlar ofta om situationer där vi fattar beslut, där vi kan räkna på för- och nackdelar. Och med risken följer ansvaret. Det är du som måste förklara varför du inte övervakade din sovande bebis med en komplett babyövervakningslösning eller varför du lät din tonåring bada själv. För tänk om det skulle hända något.
Risksamhället är väldigt effektivt på att undanröja risker. Spädbarnsdöd, farliga sjukdomar, olyckor. Dessa risker ligger i många länder på de lägsta nivåerna i mänsklighetens historia.
Risksamhället skapar ett kroniskt tillstånd av osäkerhet, världen upplevs som potentiellt farlig, även när inget händer
Nu börjar risksamhället också minimera psykologiska och sociala risker. Risksamhället skapar ett kroniskt tillstånd av osäkerhet, världen upplevs som potentiellt farlig, även när inget händer. För att citera Ulrich Becks lite syrliga språk, har vi byggt upp en samhällsapparat som är ett ”eldorado av byråkratiskt organiserad noggrannhet och försiktighet”. I politiken är riskperspektivet framträdande när migration, kriminalitet och militära hot står högt på dagordningen. Världen är en farlig plats, är den öronbedövande undertonen.
Faran med ett samhälle som beskriver allt som en risk är att samhällets barn slår upp sina ögon rädda, och inte med inställningen att världen kan upptäckas och utforskas med de färdigheter man har.
Barns lek har gått från upptäcktsfärder i närområdet till vuxenstyrd lek eller lek på en plats, utan att barnen själva strövar runt
När amerikanska 8–12-åringar tillfrågades hade 71 procent inte använt en vass kniv utan övervakning och 62 procent hade varken gått eller cyklat till skolan själva. Barns lek har gått från upptäcktsfärder i närområdet till vuxenstyrd lek eller lek på en plats, utan att barnen själva strövar runt.
Enligt professor Anna-Karin Lindqvist vid Luleå tekniska universitet har en 7-åring i dag en mindre yta att röra sig fritt i än en ekologisk ko, och rör sig bara över en yta som är 0,1 procent av vad äldre släktingar rörde sig inom vid samma ålder. Faran är att barnen inte utvecklar sin självständighet och att stillasittandet givetvis är ohälsosamt i sig.
Den amerikanske socialpsykologen Jonathan Haidt ger i sin bok ”Den ängsliga generationen” exempel på hur lekplatser gått från att vara platser där man kan slå sig, klättra flera meter upp och ramla ner, till att i dag kunna vara extremt säkra och dessutom ofta uppmana till att vuxna övervakar leken.
Det är lite som att ett barn cyklar till skolan. Barnen kan då skada sig i en cykelolycka, men får också träning i omdöme, orientering och självförtroende
Haidt menar att en allt för säker lekplats är en lekplats som inte förbereder ett barn för världen, alltså inte tränar barnets omdöme och självständighet. En bra lekplats ska kunna ge ”blåmärken, inte ärr”, menar han. Det är lite som att ett barn cyklar till skolan. Barnen kan då skada sig i en cykelolycka, men får också träning i omdöme, orientering och självförtroende. Ett visst risktagande krävs alltså.
Ett samhälle som försöker minimera all risk ställs inför ett problem: hur utvecklar man då förmågan att tåla det som ändå inte går att eliminera? Det går inte att lära sig cykla utan att riskera att slå i asfalten. Vi behöver acceptera visst obehag och risk för att få de färdigheter som behövs.
I vår tid talar vi sällan om kollektiv motståndskraft utan mer om en slags individuell optimering av hur just jag ska klara svårigheter
Begreppet resiliens beskriver hur vi ska klara påfrestningar så bra som möjligt. Men i vår tid talar vi sällan om kollektiv motståndskraft utan mer om en slags individuell optimering av hur just jag ska klara svårigheter. Under den viktorianska perioden i Storbritannien kom en slags prototyp till resiliens, nämligen att ha moral spine, att ha en ryggrad. Det syftar på motståndskraft, men inte i en psykologisk kontext, utan i bemärkelsen plikt och dygd. Det handlar mindre om känslor och mer om att vara stark i snålblåsten, att hålla fast vid sin övertygelse, även när det har ett pris. I Ukraina har det sedan det ryska invasionskriget uppstått ett nytt begrepp: незламність (nezlamnist), vilket bokstavligen betyder obrytbar. Men den verkliga betydelsen är att tillsammans kan vi inte kollapsa, inte ens under till synes övermäktigt tryck. Det finns alltså ett viktigt vi här, inte bara att jag ska ha det bra.
Den svenska vardagen ligger långt från Ukraina, men det betyder inte att vi inte har något av lära av förmågan att tillsammans möta motgångar.
Nu är sommarböljorna förbi och ett nytt skolår tar sin början, med skolgymnastik, dusch och andra sociala risker på schemat. Som samtidigt kan utgöra värdefulla tillfällen att träna sina färdigheter i att hantera sina känslor. Vad är det vi ska utsätta våra barn för? Svaret är förstås inte fara. Det är hanterbart obehag, ansvar och risk, för att utveckla sin verktygslåda att navigera livets stormiga hav.
Läs mer:
Jonathan Haidt: ”Vi kommer att se barns mobiler på samma sätt som om det var cigaretter”