Ett barn skrattar så hon kiknar och försöker slingra sig loss när hennes mamma kittlar henne i nacken och under armarna. Scenen kan utspela sig var som helst, och verkar se likadan ut oavsett om vi befinner oss i Amsterdam, Aten eller Peking.
– Att kittlas och vara kittlig verkar vara en mycket utbredd erfarenhet som vi delar över kulturerna, säger Konstantina Kilteni, forskare vid Radbouduniversitetet i Nijmegen i Nederländerna och vid Karolinska institutet i Stockholm.
Varför vi är kittliga har människor funderat över i millennier.
– Många stora filosofer och forskare har diskuterat det. Darwin, Sokrates, Aristoteles, Galileo Galilei och Francis Bacon var alla intresserade av kittlighetens funktion, säger Konstantina Kilteni.
Trots det finns det mycket lite forskning om var och varför vi är kittliga. Konstantina Kilteni och hennes medarbetare ville därför undersöka fenomenet närmare.
– Vi ville förstå det allra mest grundläggande. Är beteendet så utbrett som vi tror? Har kulturella normer något att göra med var på kroppen vi är kittliga?
Forskarna lät 448 kvinnor och män i åldrarna 18 till 30 med bakgrund i tre olika kulturer och med olika modersmål – nederländska, kinesiska och grekiska – svara på frågor om kittlighet. Resultaten, som publicerats i tidskriften Nature Human Behaviour, visar på mycket stora likheter mellan de tre grupperna.
– Försökspersonerna beskrev kittling med samma ord, de rapporterade samma reaktioner och samma dynamik om vem som kittlar vem, och även hur beteendet förändrades från barndom till vuxenliv, säger Konstantina Kilteni.
Fler än 98 procent av försökspersonerna svarade att de hade blivit kittlade någon gång, och fler än 95 procent att de hade kittlat någon annan. Utifrån svaren kunde forskarna också ta fram en kittlighetskarta, som visar att människor är mest kittliga i armhålorna, på magen och sidorna, runt halsen och under fötterna, men inte alls på huvudet eller i handflatorna.
Där kittlas det mest på kroppen
När försökspersoner från tre olika kulturer och med olika modersmål – kinesiska, nederländska och grekiska –fick ange var de är mest kittliga blev resultaten mycket lika.
Källa: Xiong & Kilteni, Nature Human Behaviour
Som barn hade försökspersonerna främst blivit kittlade av äldre och av jämnåriga, och som vuxna framför allt av jämnåriga. Den de hade kittlat, eller blivit kittlad av, var oftast en nära vän eller familjemedlem, och i mindre utsträckning en partner.
– Dynamiken med vem som kittlar vem och vilken relation de har matchar den som andra forskare har observerat hos människoapor som bonoboer och schimpanser. Det tyder på att det kan vara ett evolutionärt rotat beteende hos människan, säger Konstantina Kilteni.
Aristoteles menade att vi är mest kittliga där huden är som tunnast. Charles Darwin föreslog i stället att vi är kittliga på ställen på kroppen som andra sällan rör. En annan teori är att vi är mest kittliga där huden har flest receptorer som känner av beröring. Känslan skulle också kunna vara kopplad till områden som är särskilt sårbara för svåra och dödliga skador i strid, och som vi därför behöver skydda extra noga. Ytterligare en förklaring kopplar kittlandet till njutning. Enligt den utvecklas kittlandet hos barn till mer sexuella beteenden som vuxen.
– Vi testade alla fem teorierna. Den enda vi fann statistiskt stöd för var Darwins förutsägelse: Ju mer sällan en kroppsdel berörs av andra, desto mer kittlig tenderar den att vara, säger Konstantina Kilteni.
Sambandet kan också förstärka upplevelsen. Vi kan vara kittliga där andra sällan rör oss, och andra undviker att vidröra oss där eftersom vi är kittliga, skriver forskarna.
Än finns det mycket kvar att undersöka, enligt Konstantina Kilteni.
– Darwins teori förklarar en stor del av mönstret vi ser på kittlighetskartan, men den förklarar inte allt. Fenomenet verkar vara mer komplext än så.
Att skratta är den vanligaste reaktionen som deltagarna i studien hade när de blev kittlade, oavsett om de uppskattade känslan eller inte. Även människoapor som blir kittlade låter som att de skrattar. Tidigare har forskare också visat att råttor som blir kittlade av människor ger ifrån sig läten som skulle kunna likna skratt.
– Skrattet när vi blir kittlade låter inte likadant som när vi skrattar åt ett skämt eller ser en komedi, säger Konstantina Kilteni.
– Vi vill förstå sambandet mellan att skratta eller le när vi blir kittlade och hur vi verkligen upplever det. En teori är att det kittlingsutlösta skrattet mer är en primitiv reflexreaktion, och inte en glädjereaktion.
Läs mer: Det säger fingerräkning om ditt barns mattekunskaper