Sen eftermiddag, sista februari 1986. Jag är ensam kvar av medarbetarna i statsrådsberedningen. Jag sitter i mitt rum, två dörrar bort från statsministern och rensar skrivbordet inför hemgång. Min chef, Olof Palme, passerar i korridoren, stannar i dörröppningen, vinkar. ”Hej då! Trevlig helg! Vi ses på måndag”.
Några timmar senare är han död. Mördad. Skjuten i ryggen mitt på Sveavägen, Stockholms paradgata.
Mordet blev ett trauma. Tron att vårt land var annorlunda, tryggt och fredligt, slets sönder. Mordutredningen missköttes å det grövsta. Än i dag uppväcker haveriet olust. Mordet och dess efterspel gjorde att politikern Palme och arvet efter honom under lång tid knappast analyserades eller ens nämndes.
Men nu har det gått 40 år. Mannen har blivit myt. Från höger ses han ofta som en ilsken vänsterdemagog. Från vänster som personifikationen av internationell solidaritet och bygget av välfärdssamhället.
Men man bör undvika att tvinga in Olof Palme i en mall. Han var en komplex person med många bottnar. Tillika ett barn av sin tid. Egentligen är det ogörligt att fråga sig vad som hade hänt om han fått leva – och än mer ogörligt att undra hur han skulle se på dagens uppgifter; i en annan tid och under helt andra förutsättningar än hans.
Men låt mig ändå försöka.
Min gissning är att han tidigt skulle varnat för en alltför stor invandring – för att skydda välfärden, som ju var hans ögonsten
Ett par utgångspunkter. Olof Palme dog mitt i livet. Vi tänker kanske på honom som en äldre statsman. Men trots att han stått i centrum för svensk politik i decennier hade han inte fyllt 60 när han dog. Det betyder utrymme att tänka om.
Palme var extremt bred som politiker. Han hade arbetat med alla stora frågor under många år redan innan han tillträdde som statsminister. Överallt syntes han, överallt var han aktiv. Det betyder snabbhet att ta in nya förutsättningar.
I dag kanske många främst associerar Palme med vass retorik. Det stämmer. Han var sin tids främste talare, med enormt ordförråd och en förmåga att tala melodiskt – i synkoper, tänkte jag som talskrivare. Han kunde slipa – ”ciselera”, som han sade – i timtal på ordvändningar. Han var gift med talarstolen och sin publik.
Många minns honom säkert som ideolog. Även detta är sant. Han excellerade i att lyfta vardagsgnetet till något större, till en väg framåt. Där dagens futtigheter kunde bli en sprakande väv av framtidslöften.
Men vad vi ofta glömmer är att Olof Palme också var en doer, en som fick saker och ting gjorda. Den som redan i unga år skickades in när kompromisser skulle sys ihop, när en utredning skulle nå fram till genomförbar politik. Han var en kreativ problemlösare, nere till armbågarna i vardagspolitiken. Han lovordade ”the joy of politics” – glädjen i att uträtta något, få saker ur händerna, övervinna motstånd och besegra dåliga odds.
Denna praktiska politiker agerade både i medvind och motvind. Länge var han en del av en vänstervåg. Drev på för utbyggnad av offentlig sektor och jämställdhet. Han var ”I takt med tiden” som Kjell Östbergs första band i Palmebiografin heter. Men under senare år arbetade han i ett kärvare klimat. I världen blåste högervind, svensk ekonomi gick knackigt och behövde saneras. Skattetaket var nått och offentlig sektor måste effektiviseras. Passande nog betitlas andra delen av Östbergs biografi ”När vinden vände”.
Olof Palme förkastade de stora utopierna. Visst var han romantiker, men han var också resultatpolitiker. Han ville ha en stark marknadsekonomi – om inte annat för att generera skatteintäkter till offentlig verksamhet. Han ville ha reglerad invandring, eftersom ett stort inflöde skulle kunna försvåra en generös välfärdsstat. Han ville ha en stark svensk försvarsindustri och sökte nordiskt samarbete mot stormakterna.
Även en Palme-regering hade tvingats till saneringsåtgärder
Detta ger ledtrådar till hur Olof Palme skulle ha ställt sig till några av de stridsfrågor som kom att dominera dagordningen efter hans död
Hade den djupa 1990-talskrisen kunnat undvikas med honom vid rodret? Sannolikt inte. Grunden till krisen lades under hans tid som regeringschef, och ”Rosornas krig” hade redan brutit ut. Även en Palme-regering hade tvingats till saneringsåtgärder. Möjligen hade hans retorik och riktade fördelningsinsatser gjort den beska medicinen mer sväljbar för socialdemokratins vänster.
Skulle Palme ha varit för ett svenskt EU-medlemskap? Absolut! I det nya läge som uppstod under 1990-talet (svensk kris, Berlinmurens fall och planer för en europeisk gemenskap) hade han drivit samma linje som efterträdaren Ingvar Carlsson.
Skulle han vara för en övergång till euron? Det är svårare att veta. Min gissning är att han i dag nog skulle säga ja. Inte av ekonomiska skäl utan av politiska: för att bygga ett mer sammansvetsat Europa i en hårdare omvärld. Då skulle handlingsmänniskan vilja sitta med vid bordet, inte bara titta på.
Skulle han i dag ha varit för Natointrädet? Ja, med samma argument. I en annan värld än den som rådde då, skulle han ha velat se Sverige och Norden i aktivt försvarssamarbete.
Vi ska med andra ord akta oss för att göra honom till ett dammigt monument över svunnen tid
Svårare är migrationspolitiken och välfärdspolitiken. Min gissning är att han tidigt skulle varnat för en alltför stor invandring – för att skydda välfärden, som ju var hans ögonsten. Samtidigt tror jag att Palme skulle vara kritisk mot en del av den politik som bedrivs i dag. När det gäller offentlig sektor var det under hans tid som de första initiativen togs för att öppna den för konkurrens. Jag tror dock inte att han skulle ha velat ge vinstdrivande företag det utrymme de fått i dag. Han skulle föredragit att hålla konkurrensen inom det offentligas ram.
Detta är givetvis spekulationer. Men poängen är att Olof Palme var en man för sin tid. Att omplacera honom i vår tid betyder att ge honom helt nya förutsättningar. Och givet dessa skulle han nog själv ompröva en del av den politik han drev för ett halvsekel sedan.
Vi ska med andra ord akta oss för att göra honom till ett dammigt monument över svunnen tid. Hellre lära av hans praktiska problemlösarkvaliteter.
Läs fler artiklar från DN Debatt:
Alain Topor, psykolog: ”Blir du lönsam, lille invandrare?”
87 anställda inom förlossningsvården i Malmö: ”På vårt BB torkar vi ditt barn med det sträva pappret”
