”I den tidiga morgonens stillhet finner jag mig vid kanten av koidammen, en relik från min barndom, där jag betraktar fiskarna som virvlar runt i mönster som bara de förstår”.
Så lyder den inledande raden i novellen ”Reflections in still water”, som målande beskriver hur fiskdammen likt en madeleinekaka låser upp minnen ur huvudpersonens barndom efter att hennes mor gått bort.
Historien är välskriven och gripande. Det är åtminstone vad deltagarna i en vetenskaplig studie från universitetet i Cambridge som publicerades i tidskriften Judgment and decision making i början av augusti anser.
Där har över 3 000 försökspersoner fått i uppdrag att läsa en serie korta noveller. Tre av dem har vanliga författare av kött och blod nedtecknat, de tre andra – som ”Reflections in still water” – har Chat GPT skrivit.
Och studien visar en genomgående trend: läsarna föredrar de AI-skrivna novellerna framför de som skrivits av mänskliga författare.
Resultatet fick snabbt stor internationell uppmärksamhet. Medier som The Guardian, Time och BBC rapporterade glatt att robotarna nu överträffat människorna på ännu en punkt, och på nätet diskuterades om författaren, i AI:ns tidsålder, riskerar att bli en kvarleva från det förgångna.
Frågan är bara om de som uttalat sig faktiskt läst själva novellerna, för när jag slår upp dem på datorn ser jag en helt annan förklaring till resultaten.
”Reflections in still water” är exempelvis tekniskt skickligt skriven och rent språkligt nitiskt korrekt. Den har tagits fram för att tematiskt efterlikna en annan novell, den mänskligt skrivna ”Fish”, av den föga kända författaren Emilie Fox. Den kretsar också kring en damm med koifiskar, som här representerar relationen mellan en dotter, en döende moder och dennes nya man.
”Jag kanske beter mig lika underligt som fiskarna, nu när jag sitter tyst bredvid henne medan hon sover, när jag inte längre vandrar planlöst genom hennes rum, inte längre smiter iväg för att uträtta ärenden eller hittar på ursäkter för att handla, laga mat eller kolla min e-post – vad som helst för att komma bort från det halvfrusna avgränsade rum som hon inte längre kan lämna”, skriver Fox.
Vi kanske inte talar om ett litterärt mästerverk, men den är skriven med ett känsloladdat, lätt maniskt språk laddat med reflekterande bisatser och tvära kast som fångar tankarna hos någon som går igenom en sorgeprocess.
”Reflections in still water” är däremot lika lättuggad som en Netflixserie. Varje steg i dotterns sorgeprocess är rakt utskrivet, inget sägs mellan raderna. Det är motsatsen till ”show, don’t tell”. Dottern ”brottas med framtidens osäkerhet”, hon ”hittar skönhet i enkelheten” och hon ”accepterar cykeln av liv och död som binder oss alla samman”.
Samma mönster går igen i alla de sex novellerna, de AI-genererade skriver mig på näsan medan de mänskliga berättar den riktiga historien mellan raderna.
Jag skickar de två novellerna om koifiskarna till Karl Berglund, som är docent i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet, för att se om ett mer tränat öga drar samma slutsatser.
– Den AI-genererade novellen är mycket mer lättillgänglig, den har ett enklare och klyschigare bildspråk och är mer sentimental. Det är inte så konstigt att många föredrar den, men frågan är vad det egentligen bevisar, säger han när jag ringer upp.
Det är ingen hemlighet att många läsare föredrar enkelhet framför komplexitet, men det betyder inte att den typen av texter är laddade med högre litterär kvalitet. Lika lite som en topplistedeckare är bättre (vad det nu betyder inom skönlitteratur) än en svårforcerad Nobelpristagares verk, oavsett om den säljer fler exemplar.
Eva Lindgren som är professor i språkdidaktik vid Umeå universitet är också inne på att de maskinella texternas oklanderliga språk lätt kan misstas för kvalitet.
– Det som AI är bra på är att producera korrekta texter utifrån gängse normer, så rent ytligt är de ju bra på det sättet att de är korrekta. Den har det svårare om man tar sig förbi textens yta och funderar på: Vad säger den här texten mig? Hur berör den mig?
Samma tendens som i Cambridge-studien går igen i en annan omtalad studie, som publicerades i Nature för två år sedan. Den har ett liknande upplägg, men deltagarna fick läsa poesi i stället för noveller och de gav glatt Chat GPT högre poäng än T.S. Elliot och Emily Dickinson.
Studien hade dock en liknande akilleshäl; deltagarna var inte vana vid att läsa och tolka poesi, och det är en konstform som kan kräva en viss förkunskap. Så det var kanske ingen större chock att de föredrog de enkla, raka AI-dikterna som inte lämnade samma rum för tolkning och tvekan.
När jag frågar Karl Berglund vad den här typen av forskning kan säga oss är han skeptisk till om de alls kan utvisa något om huruvida en artificiell intelligens kan konkurrera med en mänsklig författare.
– Jag stör mig på att man lägger upp den här typen av studier som ett slags Turingtest som ska avslöja om AI är bättre än människor. Det reflekterar inte alls hur AI faktiskt påverkar det litterära skrivandet. Det handlar inte om att man promptar fram en novell, utan att AI-system blir mer och mer integrerade i det mänskliga skrivandet, säger han.
I dag används AI-lösningar till alltifrån rättstavning och textredigering till research, och chattbotar som Chat GPT och Gemini kan användas som bollplank för att utforma handling, karaktärer och scener.
– I stället för att binärt tänka att man antingen använder AI eller så gör man det inte, så tror jag man är mer förtjänt av att se det som ett slags spektrum. De allra flesta författare använder AI i någon grad, och ett fåtal använder det mycket, säger Karl Berglund.
Men även en väldigt blygsam användning kan skapa läsarstorm. Nobelpristagaren Olga Tokarczuk hamnade i hetluften i våras efter att hon berättat att hon tar hjälp av chattbotar för att göra research. Trots att hon intygade att hon inte lät maskinerna skriva ett ord i romanerna.
Värre blir det för de som anklagas för att ha låtit AI formulera texten. Den kanadensisk-haitiska författaren Thélyson Orélien såg ut att gå en lysande karriär till mötes efter sin kritikerrosade debutroman ”C’était ça ou mourir”. Sedan kom anklagelser om att han använt AI för att skriva boken, vilket ledde till att han ströks från nomineringslistan till Frankrikes största litteraturpris Goncourt. Trots att ingen vet om han är skyldig.
Och det är tydligt även i Cambridgestudien att deltagarnas omdömen påverkas av vem de tror har skrivit novellen.
I en av delstudierna fick läsarna veta att texten var skriven antingen av en människa eller en maskin, men hälften av dem fick höra att AI-texten var mänskligt skriven och vice versa. Då framträdde ett annat mönster: deltagarna gav konsekvent högre betyg till den text som de trodde att en människa skrivit.
– Folk vill inte att litteratur ska skapas maskinellt, läsarna har en romantisk idé om hur litteratur ska bli till, säger Karl Berglund.
Bilden av den lidande konstnären som fyller askfatet framför skrivmaskinen är knappast sann den heller år 2026, men som fantasi räknat kanske den ändå trumfar tanken på att din nya favoritroman genererats i en energislukande serverhall i Staffanstorp.
Karl Berglund tror att intåget av artificiell intelligens i litteraturen ihop med läsarnas preferens för det mänskliga kan skapa en ny trend: förlag och författare som tydligt tar avstånd från det maskinella.
– Den mänskliga stämpeln kan bli lite av ett säljargument i sig, lite som ett slags fairtrade-märkning för litteraturen, säger Karl Berglund.
Han spår att framtidens läsare kommer att bli mer intresserade av hur litteraturen är skriven, att fokus förskjuts från den färdiga produkten (boken) till skrivprocessen.
Men var drar man då gränsen, när till och med sökmotorerna numera fyller skärmen med AI-genererade förslag. Ska renläriga författare avstå all form av artificiell intelligens för att leva upp till kravet, och kan jag ens googla svaret på den frågan utan att klassas som en robotjournalist?
Läs mer:
Har Google blivit sämre?
Författare vill bromsa AI-satsning på svensk språkmodell
Ny undersökning: Läsarna säger nej till AI-böcker