Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Det finns tre saker jag aldrig kommer att bli intresserad av: geologi, grekiska mysteriekulter (med undantag för Dionysos-kulten) och sjöfartshistoria. Det är i alla fall vad jag alltid sagt. Men nu i helgen hände något chockerande.
Hur det faktiskt föll sig känns fortfarande höljt i förtrollat dunkel, men bilarna hämtade oss klockan sex och körde i konvoj mot Göteborgs hamn.
Chaufförerna hade ett trick för att bemästra Göteborgs trafiklösningar (jag använder ordet i sin friaste bemärkelse). För att bevara konvojen intakt körde en bil ut en bit i en korsning och blockerade trafiken så att bilen bakom kunde köra förbi. Hela resan kändes lite som att vara med i en oerhört långsam actionfilm.
Vi tog landgången upp på skeppet – en replika av en ostindiefarare från 1738 – och där, i solnedgången under masterna, stod författaren Jamaica Kincaid och smuttade på ett glas.
Medan jag blinkade storögt övergick de två snabbt till att utbyta rövarhistorier och försöka bräcka varandra i myterikunskap.
Omsluten av tjärdoft gnagde jag på konstfullt beredda blad av ostronört och småpratade med min idol. Samt med Daniel, skeppets superkargör. Och medan jag blinkade storögt övergick de två snabbt till att utbyta rövarhistorier och försöka bräcka varandra i myterikunskap.
Som myteriet mot löjtnant William Bligh till exempel, kaptenen som 1789 var på väg med brödfrukt från Tahiti mot Västindien (där Kincaid är född) på HMS Bounty. Men kapten Bligh var (förmodligen) elak och besättningen gjorde uppror. De bestämde sig för att ha ihjäl sin kapten på ett mycket passivt aggressivt vis: genom att putta ut honom och ett gäng lojalister i en öppen pyttebåt, ut på Stilla havet.
Men – spoiler alert! – Bligh lyckades sjukt nog både navigera och överleva i nästan 50 dagar, länge nog för att hitta en holländsk koloni.
Nu blev det i stället svettigt på Bounty. Skeppet efterlystes av 1700-talets/havets motsvarighet till Interpol. Resterna av besättningen, med ett pris på sina huvuden och en måltavla på sin båt, körde plattan i mattan. Riktning: Var som helst utom här. Och – plot twist! – därute i ingenstans hittade de en borttappad ö. De kastade sig i land för att gömma sig. Men var också tvungna att bränna skeppet för att inte avslöja sig.
De levde resten av sina dagar på ön. Deras ättlingar bor där än.
Så, sjöfartshistoria alltså. Allt som krävdes var en av världens bästa berättare, och med ens är jag fullkomligt förlorad till havs.
Läs mer:
EU:s förra kåseri: Här har ni en hysterisk fangirl inför Bokmässan
Månaden mest lästa kåseri – av Lillebror.
Alla DN:s kåserier finns samlade här.