Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Finns det ett ord för den mänskliga driften att göra något utan att läsa på innan eftersom instruktionsboken är på övervåningen?
Det är något jag funderar över när jag – fullkomligt slumpmässigt – beskär buskarna vid mitt hus, medan jag håller tummarna för att det inte kommer att se ut som när jag klippte en häst första gången. Det var någon gång under den andra halvan av det förra årtusendet och jag hade, med hjälp av piska och morot, fått mina föräldrar att gå med på att låta mig köpa en ponny.
Det är inte alla som känner till detta, och absolut inte nyblivna hästägare, men det finns alltså ett felaktigt sätt att klippa hästar på. Och det är, ofrånkomligen, det första sättet du kommer att testa.
Ett par månader efter att du skaffat din första häst kommer du att inse att den har förändrats lite. Den ser inte så där splitterny ut längre. Den har lagt sig till med en lite rufsigare look. Så du plockar fram din kökssax och klipper topparna på hästen, så som du skulle på en människa. Du är, inser du snabbt, till och med ganska bra på det. Kanske har du, som jag, vuxit upp med en frisör till mamma som lärt dig både det speciella greppet med handen och vinkeln på saxen, så att klippningen ser mjuk och jämn ut.
Du klipper hela manen på detta sätt. Det går snabbt! Det blir rakt! Sen tar du ett steg tillbaka och inser att något har gått fruktansvärt fel. Hästen ser hemsk ut. Hästen ser ut som om den precis kommit ut från torken efter några tuffa månader på gatan. Hästen ser ut som om de andra på dagiset har bränt upp dens hår med tändstickor.
Det sägs ju att barn inte har någon känsla för kvalitet, men du har inte upplevt äkta skam om du aldrig varit en 11-årig flicka på en häst som ser ut som om den precis slutat punda.
Det tar en tid innan manen växer ut igen. En tid av vanära och bakgator. Och till dess att hästen ser normal ut igen har du läst alla hästböcker och vet att hästfrisering är ett långsamt och tråkigt hantverk som kräver både snits, känsla och speciella verktyg.
Jag tar ett steg tillbaka och iakttar mina buskar. De ser inte ut som om de precis varit på rehab. De ser ut som om de skulle behöva åka in på det. Och nu väntar alltså en tid av både utväxt och noggrann bokläsning.
Läs mer:
EU:s senaste kåseri: Full spätta eller fullt spätt, nu är det väl ända klappat och klart?
EU-klassikern: Ett unikt uttryck för den svenska folksjälens elakhet
Alla DN:s kåserier finns samlade här.
