Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Vet du vad som stör mig? Folk i inredningstidningar som får frågan ”Vilket är ditt bästa inredningstips?” och som då svarar ”Läs inte inredningstidningar! Följ din egen instinkt bara. Det finns inga regler!”
Nå, om mina instinkter gick att lita på så skulle jag inte sitta med den där inredningstidningen, eller hur? Och det finns regler – de är bara så djupt rotade i dig att du inte ens märker dem längre.
Äh, säger de manliga hemmapulare jag pratar med, det är bara att ta ut vinkeln och föra över till geringssågen.
Jag, däremot, lever utanför inredningslagarna. Jag är en äkta designrebell! Så chic – jag låter mig bara blint ledas av mina egna dunkla instinkter.
Det är i alla fall vad jag intalar mig själv varje gång jag passerar köksdörren, vars dörrfoder, fortfarande ett år efter inköp, står lutade mot väggen. ”Jag följer inga regler,” tänker jag, ”jag spikar inte upp mina foder runt dörren. Det kan ju vem som helst göra! Jag bara lutar dem mot väggen i stället.” Jag tassar försiktigt genom dörren, för att inte tippa fodren, och tänker ”Jag är precis lika glamorös som folk i inredningstidningarna. Jag följer bara mina instinkter!” Och mina instinkter säger att det är skitsvårt att sätta upp foder, och mycket enklare att bara luta dem mot väggen. För evigt.
Äh, säger de manliga hemmapulare jag pratar med, det är bara att ta ut vinkeln, föra över till geringssågen, såga till och spika upp. På vilket jag svarar att jag varken har vinkelsmyg eller geringssåg och då ser de chockade och sorgsna ut och frågar mig något om odling i stället.
Till slut frågar jag en kvinnlig hemmapulare. Hon svarar: ”Höfta vinkeln.” Hur då, undrar jag. Och hon svarar något i stil med ”Det är två bräder som möts i ett 90-gradigt hörn, eller hur? 90 delat på två. 45.”
Så jag plockar fram min fogsvans och ringer en vän. Tillsammans höftar vi en 45-gradig vinkel på fodret och sågar. Sen håller jag fodren ögonrakt (inkl. brytningsfel) medan hon spikar upp dem, ett och ett. De möts perfekt.
Nu sitter jag utanför köksdörren, framför mina dörrfoder, och njuter. Jag behöver ingen tv längre, jag tittar hellre på fodren.
För det finns regler. Och mina instinkter var fel. Att ha riktiga, äkta dörrfoder är underbart. Och det jag tänker på nu, varje gång jag går in i köket, är att det enda som är mer underbart än uppspikade dörrfoder, är att veta att man har vänner som rycker ut och spikar upp dem åt en, när man själv bara har läst inredningstidningar och fegat ur i ett år.
Läs mer:
EU:s förra kåseri: Hjälp, hästen ser ut som utsläppt från torken
Flanören: Det är nog ingen som fattar att jag är turist
Sanna: Hur ska man orka fixa allt som är fult?
Alla DN:s kåserier finns samlade här.