Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Sensommaren 1966 lastade Alexander Kluge baksätet i sin folkabubbla full med dåtidens tunga och omfångsrika filmrullar och körde från västtyska München till Venedig. Hans första långfilm ”Anita G. Flicka utan förflutet” var inbjuden till filmfestivalens huvudtävling.
Då hade läkarsonen från Halberstadt inte bara avlagt juristexamen och doktorerat med avhandlingen ”Universitetens självförvaltning”. Han hade även närstuderat kyrkomusik, historia, praktiserat hos den store Fritz Lang och själv gjort ett par kortare filmer.
I sin korta debut ”Brutalitet i sten. Gårdagens evighet” (1961) analyserade han den nazistiska arkitekturens storhetsvansinniga anspråk, dess pedantiska och rigida förkärlek för skarpa kanter, kolonner, murar, trappor. Som arkitekturens avspegling i nazistisk praktik använde han citat ur Auschwitz-kommendanten Rudolf Höss minnen.
I ”Porträtt av en skyddstillsyn” (1964) dokumenterade han en före detta polis livshistoria. Huvudpersonen Karl Müller-Seegeberg med den med sina egna ord för ”ett beskydd av sex olika regeringar”, från baltiska frikårer till minutiös laglydnad under nazismen.
I spelfilmen ”Den starke Ferdinand” (1976) i sin tur skulle det sorglustiga temat återkomma: den underlydande som med militärisk noggrannhet fullföljer överhetens varje uppdrag, i det här fallet som säkerhetsansvarig i ett stort företag.
Framför allt var Alexander Kluge en av initiativtagarna till och undertecknarna av det omtalade Oberhausen-manifestet 1962. Manifestet gick till orädd attack mot ”Opas Kino” – läs det nazityska filmarvet – och mot efterkrigstidens kollektiva tyska minnesförlust. Manifestet beredde vägen för vad som kallades ”Den nya tyska filmen” med namn som Werner Herzog, Rainer Werner Fassbinder, Wim Wenders, Margareth von Trotta, Helma Sanders-Brahms, Reinhardt Hauff, Volker Schlöndorff med flera.
Mångsidigheten och produktiviteten var enorm. Till yrket filmregissör kan läggas författare, filosof, lärare, essäist – och humorist
Själv har Kluge i alla sina filmer – uppåt 120 stycken – varit både ”arkeolog och visionär” som det heter i rubriken om man konsulterar tyska Goetheinstitutets biografi. Mångsidigheten och produktiviteten var enorm. Till yrket filmregissör kan läggas författare, filosof, lärare, essäist – och humorist. Det senare i en rad satiriska och finurliga fejkdokumentärer som kunde porträttera Hitlers chaufför såväl som säkerhetsbevakningen under ett G7-möte i en muskulös dykares solbrända gestalt.
Till Venedigfestivalen skulle han återkomma några år efter den första resan. Då med ”Artisterna i cirkuskupolen: Rådlösa” (1968). Kluge reste hem med dess förnämsta utmärkelse Guldlejonet.
Medan Västtyskland blev ett enat Tyskland fortsatte han att vara aktiv. In i det sista skrev han böcker och filmade. På senare år mest som producent. Hans studiosamtal med vännen och filosofkollegan Oskar Negt är omöjliga att föreställa sig i svensk tv. Bägge var adepter från Frankfurtskolans under Theodor Adornos ledning, välkänd för sin mångsidighet, för både antistalinism och antikapitalism.
Dem omsatte han ofta i filmisk praktik.
”Kan man filma Marx ”Kapitalet?” var en gång ett av ämnena. Efter att ha stött och blött komplikationerna i ett sådant projekt gjorde Alexander Kluge helt följdriktigt en film, eller snarare fem filmessäer ”Nachrichten aus der ideologischen Antike / Eisensteins Kapital” (2008).
I dessa ”berättelser från den ideologiska antiken” spårade han frågan tillbaka till den store stumfilmsmästaren Sergej Eisenstein, som redan på 1920-talet brottades med den men misslyckades. Med mera.
Men vid sidan av hans omättliga och lustfyllda aktivitet, minns man nog bäst hans ständigt närvarande frispråkiga humor och skratt. Hur allvarliga än hans ämnen kunde vara, från operans inre dynamik till frågan om krig och fred, om västtyskt yrkesförbud eller dagspolitik miste han aldrig sin förmåga att granska dem skarpsinnigt och inopportunt, alltid fritt från ett historielöst hummande.
Det kommer att bli länge saknat.
Fakta.Alexander Kluge
Född: 1932 i Tyskland. Akademiker, författare och regissör
Karriär: Ledande intellektuell samhällskritiker och filmskapare som var känd för filmer som bland annat ”Anita G. Flicka utan förflutet” (1966), ”Artisterna i cirkuskupolen. Rådlösa” (1968) som vann Guldlejonet i Venedig, kollektivfilmen ”Tysk höst” (1978) om terrorhändelser i Tyskland där även Rainer Werner Fassbinder, Edgar Reitz och Volker Schlöndorff medverkar, samt ”Den blinde regissören” (1985).
Läs mer om film och tv i DN
