Det dröjde hela trettio år innan den norske Nobelpristagaren i litteratur Knut Hamsun återkom på svenska biodukar. Då, 1966, hade den danske regissören Henning Carlsen filmatiserat ”Svält”, den enormt inflytelserika Nobelpristagarens ungdomsroman om en hungrande författares tillvaro i ett utsatt Oslo, dåvarande danska Kristiania. Det blev en lika hyllad som sträng film, som bland mycket annat gav Per Oscarsson ett skådespelarpris i Cannes och en Guldbagge hemmavid.
Här är tiden en helt annan och författaren återvänder i egen hög person. Jan Troell väljer att skildra Knut Hamsuns tjugo sista år. Det ansågs så pass kontroversiellt att regissören fick vänta många år innan han kunde se sin film förverkligad. Dansken Torkild Hansen hade sju år tidigare gett ut boken ”Processen mot Hamsun”, ett slags försvarstal för författarens och hans hustru Maries uttalade tyskvänlighet under den nazistiska ockupationen. Eller som en liten flicka formulerar frågan i filmen: ”Varför blev du landsförrädare?”
Troell och P O Enquist fortsatte sitt samarbete från den lysande ”Il Capitano” och skrev ett manus som kom att bli mindre av en apologi än Hansens biografi. Det blev mer av en förklaring. Eller, om man så vill, en skildring av den store författaren, inte minst av hans roll som verktyg eller snarare projektionsyta för omgivningens olika ambitioner. Och inte minst av dragningskraften i en ideologi som gör filmen dödligt aktuell än i dag, med sin rasism, sin idealisering av manlig disciplin och styrka å ena sidan och kvinnlig underordning å den andra.
Men det var inte det som i första hand gjorde honom till en ivrig förespråkare för Tyskland och henne till norska Nasjonal Samlings kuttersmycke.
Hamsun hade ända sedan sina hårda år i Nordamerika, och på grund av framför allt det brittiska imperiebyggandets offer – inte minst efter boerkriget i Sydafrika och massakrerna i Indien – blivit extremt tyskvänlig. Säkert bidrog också hans stora litterära framgångar där.
”Hamsun” tar sin tidiga utgångspunkt i en explosiv äktenskaplig uppgörelse mellan Knut och Marie. Knut har just slagit ihjäl en höna som förirrat sig in i trädgården på familjens pampiga gård Nørholm utanför Grimstad och stört honom. För Marie blir det ett övergrepp, inte bara på hönan utan på hela hennes liv av försakelser för att stötta sin framgångsrike make.
Redan där är skådespelarna i dramats båda bärande roller fullständigt närvarande och övertygande.
Max von Sydow som den åldrande och nästan helt döve Knut, som inte skrivit något på många år. Ghita Nørby som den förbittrade Marie, som givit upp sitt eget författarskap och skickat de fyra barnen på internat – allt för att inte inkräkta på nationalskaldens upphöjda skapande.
Men också de fyra barnen får en inkännande individuell kropp och karaktär: Åse Söderling som den redan tidigt avståndstagande Cecilia, Anette Hoff som den till sist havererade men trofasta Elinor, Gard B Eidsvold som Arild, som tar värvning i SS (”man måste tjäna ett högre syfte!”), och Eindride Eidsvold som den konstnärligt verksamme Tore.
Så passerar också tidens och ockupationsmaktens dödsbringande profiler förbi: Vidkun Quisling, som tog över regeringen när Norge invaderades 1940, den hårdföre rikskommissarien Josef Terboven, propagandaministern Joseph Goebbels, ja till och med Adolf Hitler själv.
Den senare dyker upp när Knut Hamsun i krigets slutskede reste till Tyskland och Hitlers tillhåll Berghof för att personligen vädja om norsk särställning i ett framtida stortyskt rike – bara för att bli utkastad. När Tyskland kapitulerat vidtar räfst och rättarting mot Hamsun. Han utreds på mentalsjukhus av en karriäristisk läkare, han isoleras på ålderdomshem och till sist åläggs han dryga böter som ruinerar familjen.
Men med obruten och osviklig självkänsla håller han ett tal inför rättskiparna där han inte viker en tum.
Nog känner man igen Jan Troells eget omisskännliga handlag, hans naturlyriska ådra, hans bilder av en gammal mans händer vid patienskorten
För en normalsvensk biobesökare måste ”Hamsun” ha kommit som en överraskning, om de alls såg den efter SF:s påvra lansering. Hos oss stannade nog dåförtiden kunskapen om ockupationen av Norge vid ”Hjältarna från Telemarken” (1965), där Kirk Douglas i Anthony Manns film rycker in och förhindrar att Tyskland kan utveckla en atombomb genom att få fram tungt vatten på norsk mark. Numera förhåller det sig annorlunda, men ”Hamsun” förblir en rörande och alltigenom fascinerande historia om hur en nationalskald blev landsförrädare.
Och det blev en annorlunda film för Jan Troells del. Den krävde till dels studioinspelningar. För första gången inledde han, efter viss arbetsfördelning, sitt samarbete med Mischa Gavrjusjov, som kom att vara fotograf på alla kommande spelfilmer.
Men nog känner man igen Jan Troells eget omisskännliga handlag, hans naturlyriska ådra, hans bilder av en gammal mans händer vid patienskorten, vid skrivandet av kolumnerna i Aftenposten och i det nazistiska bladet Fritt Folk. Om inte då, så redan i den inledande bilden av ett stilla vatten med några vasstrån i silhuett till ett poetiskt citat ur Hamsuns ”Under höststjärnan” (1906). Och så småningom i den avslutande bilden av samma vatten, samma vasstrån, först stilla, sedan med en vågrörelse som fortplantar sig för att till sist sakta lägga sig till rätta igen.
Så rullar historiens hjul.
Fakta.”Hamsun”
Historiskt drama om den norske Nobelpristagaren Knut Hamsuns sista år och hans stöd till Nazityskland under ockupationen av Norge. Filmen skildrar både äktenskapet med Marie Hamsun och uppgörelsen efter kriget, när författaren ställs till svars för sin tyskvänlighet. Bygger delvis på Thorkild Hansens bok ”Processen mot Hamsun”. Svensk premiär 26 december 1996. Visades i huvudtävlan i Cannes 1996.
Regi: Jan Troell
Manus: Jan Troell, P O Enquist
Med: Max von Sydow, Ghita Nørby, Anette Hoff, Gard B Eidsvold, Eindride Eidsvold m fl.
Läs fler texter om filmåret 1996 på dn.se/kultur: ”Breaking the waves” (12/6), ”Fargo” (19/6), ”Den engelska patienten” (27/6), ”Independence day” (3/7), ”Crash” (10/7, ”Pusher” (17/7), ”Trainspotting” (24/7), ”Jägarna” (31/7).