I måndags lanserade Donald Trump ”Project Freedom”. Med buller och bång förklarade han att det handlade om en ”humanitär insats” som skulle gå ut på att med hjälp av robotbestyckade jagare, över 100 land- och havsbaserade flygplan, drönare och 15 000 militärer ge fri passage åt civila handelsfartyg genom Hormuzsundet.
Flera försvarsexperter – bland andra Jennifer Kavanagh, seniorforskare och chef för militäranalys vid Defense Priorities, en liberal, amerikansk tankesmedja, var skeptiska –
– Enligt min mening är det ingen lösning alls, eftersom det inte löser det underliggande problemet, nämligen osäkerheten kring hur säkert det är. Rederierna tvekar att ta risken, sade hon om operationen till CNBC.
48 timmar senare, kort efter att utrikesminister Marco Rubio och försvarsminister Pete Hegseth talat sig varma om Project Freedom, blåste Trump av insatsen. Ännu ett undergrävande av sina högt uppsatta företrädare, konstaterar Politico.
I sitt inlägg i sociala medier skriver Trump att ”vi” gemensamt kommit överens om att pausa projektet. Med ”vi” avser han sannolikt USA och de medlare som leder förhandlingarna i Islamabad.
– Det kan mycket väl vara så att Trump insett att Iran faktiskt har minerat den gängse farleden i Hormuzsundet. Han kan i alla fall ha blivit påmind om det av förhandlarna i Islamabad, säger Said Mahmoudi, professor emeritus i internationell rätt vid Stockholms universitet och tidigare diplomat.
USA kan också ha insett att det inte är uteslutet att Iran går till motattack, vilket skulle få katastrofala följder för utvecklingen. I grund och botten verkar ju båda parter vilja nå en lösning och få slut på konflikten, men ingen av dem vill förhandla från en svag position, menar Said Mahmoudi.
Det finns dock fler lager, enligt Mahmoudi:
● Trump kan ha haft ambitionen att visa omvärlden att det minsann går att få ut fartyg (de hävdar att de fick ut två fartyg, ett har bekräftats av det danskägda rederiet Maersk) utan att Iran vågar gå till motattack. Då handlar hans agerande om en ren maktdemonstration – att visa att USA inte skräms av hot och att man kan hjälpa fartyg ut, oavsett kostnad.
Det blir i så fall också ett förhandlingsargument.
● Risken för en rejäl eskalering, som skulle hota hela Mellanöstern men också Trumps inhemska position, var så stor att förhandlarna förmodligen frågade Trump om han verkligen var beredd att ta risken.
● Trump kan också ha fått underhandsinformation av medlarna i Pakistan om exakt var de påstådda minorna finns och vet nu var det är säkert respektive osäkert att passera. Den informationen kommer i så fall via Iran, i vars intresse det inte ligger att ett amerikanskt fartyg sänks.
– Det finns ju också en möjlighet att minorna är en bluff från Irans sida. De flesta bedömare utgår dock från att hotet är reellt, säger Said Mahmoudi.
På onsdagen meddelande det iranska revolutionsgardet att ”så snart de amerikanska hoten upphör” så kommer Iran erbjuda en stabil passage genom sundet. Även detta utspel är en bricka i spelet och kan tolkas på flera sätt.
Det finns också, i och med att Irans utrikesminister enligt uppgift reser till Kina för samtal med Peking, en möjlighet att ett nytt diplomatiskt fönster öppnas. Även Trump har en planerad resa till Kina.
– Jag upplever att Iran agerar logiskt och strategiskt. De vill inte framstå som försvagade och de vill förhandla. Trump däremot, agerar på ett sätt som ger intrycket av att han är impulsiv och svår att kontrollera. Medlarna i Islamabad gör sannolikt vad de kan för att förmedla kritisk information mellan de båda parterna – så att en direkt, militär konfrontation förhindras, säger Said Mahmoudi.
