Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Grupputställning
”De besegrade: Motståndets estetik 2026”
Bonniers konsthall, Stockholm. Visas t o m 8/11
Peter Weiss romantrilogi ”Motståndets estetik” är en mastig pjäs som i lager på lager utgår från antifascistisk kamp under första halvan av 1900-talet och borrar sig vidare genom en väldig kulturhistoria som sträcker sig från antiken till romanens samtid.
Verket, vars sista del utkom 1981, etablerade tysk-svenska Peter Weiss (1916-82) som en av 1900-talets stora exilförfattare. Men han var som bekant också bildkonstnär, filmare, dramatiker och fredsaktivist, alltsammans med pregnans.
Lagom till 120-årsminnet av Weiss födelse fyrar Bonniers konsthall av utställningspjäsen ”De besegrade: Motståndets estetik 2026”, med ambitionen att resonera kring hur en samtida version av en dylik estetik kan te sig. Det är ett djärvt och på många sätt fängslande projekt.
Förutom jubileet är Weiss roman högaktuell i en tid då fascistiska och auktoritära tendenser breder ut sig i världspolitiken. Men också för att han kan sägas förebåda den historiska omläsning som de senaste decennierna har sysselsatt konstinstitutioner jorden runt.
För om det går att vaska fram en slutsats ur den snåriga romantrilogin, så brukar denna beskrivas som en insikt om att rättvisan kräver ett omtag av kulturhistorien, att det inte räcker att omfördela makt och produktionsmedel. Tolkningen av historien är en ständigt pågående maktkamp och måste alltid utmanas.
Curatorerna Kim West, François Piron och Joanna Nordin Asp begriper naturligtvis att det är omöjligt att få till en utställning som speglar romanens megalomana helhet. Istället är den snarast ett startblock för ett möte mellan ett tjugotal konstnärskap från många delar av världen som på olika sätt förhåller sig till Weiss eller det motstånd han belyser. Parallellt utkommer en lika ambitiös bok med texter om och av Weiss på Bokförlaget Faethon.
Utställningen inleds i det lilla rummet efter entrén, där Weiss tidiga visuella konst presenteras i koncentrerad form. Här finns några experimentella filmer, kollage, bokillustrationer och den starkt Bruegel- och Boschinfluerade ”Das grosse Welttheater” från 1937, där ett myllrande landskap visar en uppsjö scener av en mänsklighet som profetiskt tycks gå ett stort mörker till mötes. Redan där är det intellektuellt utforskande montaget Weiss metod.
I det första rummet syns även samarbetet med hustrun Gunilla Palmstierna Weiss, vars mäktiga scenografier till Weiss pjäser och föreställningar är en röd tråd i utställningen, som annars sveper runt som ett löst hållet associativt flöde.
Att som betraktare konsumera utställningen är som att själv bygga ett montage i Weiss anda. Flera verk är stora och informationsrika, och i vilken ordning och med vilket fokus man tar sig an dem påverkar helhetsupplevelsen.
Några äldre verk av Jean-Luc Godard och Öyvind Fahlström får karaktär av tribut till Weiss, medan flera färskare bidrag faktiskt känns förvånande mycket som sprungna ur en samtida ”Motståndets estetik”. Däribland fransk-libanesiska Ali Cherris av fragment sammanfogade skulptur och fina videoverk som varvar bilder på statyer som förstörs och en ordkarg palestinsk poesi.
Lina Selanders färska trekanalsverk ”Binding the dream” närmar sig Peter Weiss mest dokumentaristiska sida i ett trevande men tydligt kunskapssökande bildspel. Hela Selanders praktik är för övrigt besläktad med Weiss i sitt konsekventa utforskande av montaget som konstnärlig metod.
Det irrationella, som också syns i Weiss storverk, får plats genom tjeckiska Zbyněk Baladráns omfattande installation ”Oracles/Protocols”. Den består av ett femtiotal dukar där konstnären med hjälp av geomanti (mönster i jord) försöker sia om när och var nästa bombning av Gaza ska ske.
Möjligen inte så fruktbart, men Baladráns verk växer när konstnären även söker mönster genom att lista företag som tjänat pengar på kriget, därtill i teckningar av palestinska ruiner. En desperat jakt på svar i det becksvarta mörkret som känns fullt rimlig.
Det finns åtskilligt att förlora sig i på Bonniers konsthall. Ett exempel är Hamedine Kanes och Valérie Osoufs röda, encyklopediska textilassemblage fyllt av bilder som berättar om frihetsrörelser i en global kontext. Ett annat det lågmält sprakande mötet mellan Lenke Rotmans familjeporträtt bestående av en samling trästavar och Chiara Bugattis lika materialkänsliga installation ”Poses and postures”. Den närmar sig i tre eleganta stationer en berättelse om en partisanfarfar och den tystnad som så ofta omger historien.
”De besegrade: Motståndets estetik 2026” är en tidskrävande utställning, väl värd flera besök. Man får kanske inte ett tydligt svar på hur ett motstånd mot dagens fascistiska tendenser ska se ut, men väl en påminnelse om att frågan måste ställas om och om igen.
Läs mer om konst på dn.se