Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
Klas Östergren
”Inkokt ruda”
Bokförlaget Polaris, 169 sidor
”Om det inte vore för det faktum att de ekivoka inslagen i den här berättelsen hängde nära samman med ett mirakel, skulle de antagligen ses som alltför privata, eller möjligen som affärshemligheter.”
När den första meningen i en roman är av en sådan kaliber underlättar det recensentens arbete avsevärt. Man slipper slå retoriska volter för att försöka väcka intresse för boken. Det sköter den på egen hand. Räcker med ett citat.
Vana Klas Östergren-läsare har kanske redan känt igen hans sjavigt eleganta stil. Han ger sig till känna på första sidan i ”Inkokt ruda”. Ja, redan i titeln. Med ett snett leende. Humöret verkar vara gott, och produktiv är han också. I samband med den nya romanen utkommer även samlingsvolymen ”Sju decennier”, med gamla texter och nya kommentarer. Båda böckerna landar endast ett år efter den senaste, ”Klenoden”. Apropå den skrev Ingrid Elam här i spalterna att det tycks som om Östergrens verk utvecklar sig enligt principen: ”ju hemskare verklighet, desto gladare fiktion”.
”Inkokt ruda” styrker hennes hypotes. Här är Östergren samtida så att det sjunger om det – ergo: han skriver om AI – men också så rolig att jag upprepade gånger skrattar rakt ut. Ärligt.
Romanen beskrivs som ett kammarspel och gör skäl för namnet. Dramat utspelar sig i en enda lägenhet under en enda kväll och texten påminner ibland om manuset till en pjäs, späckad som den är av dialog och beskrivningar som liknar scenanvisningar.
Rollerna är tre. Den första innehar Beatrice, som arbetar som ”utvecklare” för ett kinesiskt högteknologiskt företag. I den nära framtid som skisseras är anställningsförhållandena närmast feodala; företaget utvecklar AI-robotar som det är hennes uppgift att testa, varför hon sammanbor med pojkvänsprototypen Robin – ”en produkt av miljoner mogna kvinnors önskningar”. Följaktligen konstaterar Robin själv att han är: ”en ung man i mina bästa år med ett stort intresse för sport och idrott, vid sidan av poesi och hushållsarbete, samt givetvis sex med min kvinna”. Framför allt så är han, i Östergrens händer, en unik blandning mellan datorstelhet och rasande elektroniska, pseudohormonella känslostormar.
Resultatet är en robot så minnesvärd att den förtjänar att gå till litteraturhistorien. ”Werther 2.0”, som modellen kallas, tål att jämföras med ikoniska gestalter som den mordiska datorn HAL 9000 från ”2001: A space odyssey” och den deprimerade roboten Marvin från ”Liftarens guide till galaxen”. I mångt och mycket är det AI:n som ger liv åt romanen. Robins drastiska och språkligt säregna repliker får saker att hända och texten att spraka av elektricitet.
I ”Inkokt ruda” skymtar serverhallen – den byggnad som definierar vår tid, liksom katedralen definierade medeltiden – som ett suddigt varsel i utkanten av synfältet
Han blir förstås inte glad när Beatrices före detta, William (roll nummer tre) ringer på dörren, inbjuden till en middag bestående av – gissa vad – inkokt ruda. En sällsynt delikatess i en värld där det inte längre finns fisk i forsarna.
Det är någonting med den här boken som påminner mig om Christian Krachts uppmärksammade ”Air” från i fjol. Små romaner med stora ambitioner. Båda lånar från fantasy och science fiction för att hitta nya sätt att skildra samtiden, försänkt som den är i ett kemiskt bad av pixlar som trängt in i verkligheten och förändrat den på djupet. Inte bara i Krachts bok utan även i ”Inkokt ruda” skymtar serverhallen – byggnaden som definierar vår tid, liksom katedralen definierade medeltiden – som ett suddigt varsel i utkanten av synfältet.
Tyvärr förenas också bägge romanerna av det faktum att ingen av dem når riktigt hela vägen fram. När slutet närmar sig plockar deras författare upp genrelitteraturens allra trubbigaste verktyg – med händer som kanske är ovana vid sådant arbete – och liksom fuskar bort det sista hindret. Det allra svåraste.
Då Östergren i bokens sista tredjedel vill spränga upp sitt komiska kammarspel mot ett stort existentiellt drama, med hjälp av sin älskade T S Eliot och den antarktiske upptäcktsresanden Shackleton, drabbas jag av en plötslig men stark känsla av godtycke. Konstens värsta fiende.
Men vägen fram dit är – som roboten Robin skulle uttrycka saken – cirka 14,6 gånger roligare att läsa än en genomsnittlig svensk samtidsroman.
Läs fler texter av Samuel Levander och fler recensioner av aktuella böcker