Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
PC Jersild
”Livet som gåva”
Albert Bonniers förlag, 260 sidor
Att stiga in i en ny roman av PC Jersild känns som att komma in i ett svalt rum från sommardagens hetta. Tilltalet är öppet och osentimentalt, stilen professionellt nedslipad på ett vis som gör att man först inte urskiljer den förrädiska motströmmen i undertexten. I den nya boken, ”Livet som gåva”, trampar man som läsare igenom först på sidan 127. Och jag tänker avslöja hur.
Inledningsvis känner vi Jersild-läsare igen oss från den självbiografiska romanen ”Fem hjärtan i en tändsticksask” (1989). Det handlar om familjen Jersild, om den strängt religiöse fadern Christian, den intellektuellt lagda mamman Svea som aldrig fick tillfälle att studera; om barnen Hans, Else och sladden Per Christian. Slitningarna är desamma som i den förra romanen – även om fadern nu framstår i ett lite mer försonande ljus och får visa prov på humor och visst barnasinne.
Den som står i centrum i den nya romanen är storebrodern Hans, som tidigt slogs ned av folksjukdomen tbc. (Även den unge PC drabbades men botades.) Allt i familjens liv ställs på ända när Hans 1946 kommer hem från sitt arbete som växlare hos SJ, lägger sig i finsoffan och feberyrar. På sjukhuset slår man fast att det är just lungsoten som slagit sina klor i honom. Romanen inleds också med broderns begravning en kallblåsig dag på sjuttiotalet. Och bokens första del är en såvitt jag kan förstå biografiskt korrekt återgivning av familjens och broderns liv fram till dennes död i femtioårsåldern, alltmer deformerad av sin sjukdom och beroende av smärtstillande.
Men alla som lever tillräckligt länge vet att det sker märkliga ting med minnet efter en viss ålder. Det handlar inte om senilitet – men många äldre kan vittna om hur tidiga minnen kommer tillbaka med helt obegriplig skärpa. Den mekanismen kan också ta sig intressanta litterära uttryck, som i Samuel Becketts sena roman ”Sällskap”.
PC Jersild är nu i nittioårsåldern, och jag föreställer mig att han också tänkt tanken hur många som alls vet något om Hans Jersilds liv, han som med romanens ord ”drog alla nitlotter i livet”. Han finns bara i helfigur i författarens eget minne. Man kan då känna närmast en plikt att skriva om ett liv som försvunnit utan många spår.
Det slutar inte med begravningen i Malmö 1977. P C Jersild är också en förvaltare av det fantastiska i litteraturen, tidigt påverkad som han var av Italo Calvino. Och det står ”roman” på omslaget. Mitt i boken kommer alltså Hans hem igen från arbetet 1946 och kollapsar i finsoffan. Men sedan infaller fiktionens mirakel: det visar sig ha varit en svår lunginflammation och inget annat, och den elvaårige lillebrodern Per Christian får utbrista sitt ”Dutte är frisk!” Och livet fortsätter.
Men med alltmer av divergens från den version av familjens – och författarens – liv som det berättats om i den första delen. Som var den ”sannfärdiga”? Eller? Den slipade författaren PC Jersild vet att det är han som skriver fram sin brors liv, både i den biografiskt korrekta versionen och i den senare, där denne får leva tjugofem år längre. Men han går naturligtvis inte heller i fällan att skriva fram ett långt och lyckligt liv åt Hans. Det blir spänningar mellan syskon och föräldrar, äktenskapskriser och, inte minst, politiska motsättningar mellan storebror gråsossen Hans och den mer vänstersinnade författaren PC.
Sammanflätandet av den ”verkliga” berättelsen i del ett och den kontrafaktiska i del två är sinnrikt gjord. Samma händelser återkommer i ett annat ljus, med annan tyngdpunkt. Men i del två har PC en storebror att gräla med och oroa sig för – och de kan, om än inte friktionsfritt, tillsammans hantera faderns hårda religiositet (där de båda som avfällingar förväntas hamna i helvetet) och föräldrarnas skilsmässa. Skildringen blir också en gobeläng över hela efterkrigs-Sverige, av välfärdsstatens förverkligande och hur dess fundament börjar visa sprickor.
Jersild tar upp debatten kring sin egen bestseller ”Babels hus” (1978) och dess skildring av en alltmer byråkratiserad vård. Och här dyker också den bisarra femtiotalsdebatten om svenska kärnvapen upp (som nyligen väckts på nytt, likt en vampyr som reser sig ur kistan) – där bröderna förstås oförsonligt hamnat på var sin sida. Men Jersild är inte heller okritisk mot sig själv, författaren.
Jag läser så där försjunken som man gör i händerna på en god bok. Den gåva författaren Jersild vill ge sin för tidigt döde storebror är just ett liv, genom den sorts mirakel bara fiktionen kan erbjuda. Vi andra får också ta emot.
Läs fler texter av Ola Larsmo och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur