Från taket hänger en sex meter hög kristallkrona. De små kristallerna glittrar i solljuset som strömmar in genom entréns stora glasfönster.
Det är en av de största kristallkronorna i Sverige, enligt dess ägare.
På huvudkontoret i Strängnäs står ett stort, runt bord med samma bestick och dukning som vid den anrika Nobelmiddagen. Här bjuder familjeföretaget Kilenkrysset sina affärspartners på exklusiva middagar vid affärer på över en miljard kronor.
– Jag säger ju att vi är lite annorlunda, säger grundaren och vd:n Jan Persson medan han rättar till den randiga slipsen med tillhörande smaragdgrön kostym.
Du som läser kanske inte har hört talas om det här familjeföretaget.
Den som har kört bil längs E4:an mellan Stockholm och Uppsala har sannolikt sett deras jättelika reklamskyltar. Eller kanske deras stora statyer som pryder flera rondeller i Sörmland: två guldfärgade händer i ett handslag.
Jan Persson äger enorma markområden och fastigheter i närmare 20 av landets kommuner, värda flera miljarder. Bolaget, som han grundade på 90-talet, har utvecklats till ett imperium med över 160 företag.
Affärsidén: äga mark, bygga, förvalta fastigheter.
På väggarna runt det dukade Nobelbordet hänger fotografier av Jan Persson ihop med kända personer. Från golv till tak ler välbekanta ansikten mot den som går förbi.
Talmannen Andreas Norlén, oppositionsledaren Magdalena Andersson, kungafamiljen, TV4-profilen Marcus Oscarsson och tidigare Miss Universum-vinnaren Yvonne Ryding är några.
– Ulf Kristersson har jag träffat ibland, han är trevlig, säger Jan Persson.
Jan Persson gör ingen hemlighet av varken sina mäktiga kontakter eller kontroversiella metoder. Vi är här för att förstå hur han blivit så framgångsrik.
Hur långt är affärsmannen Jan Persson beredd att gå i jakten på nya miljarder?
– Här inne har vi våra morgonmöten, säger han och leder oss in till det största rummet med två av hans anställda i ständigt släptåg.
Jan Persson är ivrig och vill spela upp filmer på den stora tv-skärmen. Det ena visar sig vara en egenproducerad dokumentär om honom själv. En berättarröst förklarar hur han, som enkel bondgrabb, redan som 18-åring tog sina första steg mot att bli en framgångsrik affärsman.
Filmen skulle egentligen sändas på TV4, uppger Jan Persson, men han stoppade projektet i sista stund.
– Jag ångrade mig för man blir ju så jävla känd, säger han.
Jan Persson och hans affärer lämnar tydliga spår i naturen, visar över femtio ärenden som upprättats på kommunernas miljökontor runt om i landet.
Som när Staffan Petré från Naturskyddsföreningen i Strängnäs var ute och skulle inventera en hundraårig skog 2023.
Kilenkryssets skog hade plötsligt försvunnit. Det enda som var kvar var ett kalhygge.
– Det var helt renrakat. Inte ett enda träd var kvar, säger Staffan Petré till DN i dag.
Skogen hade huggits ned olovligt av en underleverantör som Kilenkrysset anlitat, och som senare tog på sig skulden. Jan Persson säger sig ha varit helt ovetande om vad som hände med skogen.
Men affärsmannen är själv inte främmande för att strunta i tillståndsprocesser. Det är tvärtom ett centralt inslag i hur han bedriver sin verksamhet.
– Vi kör utan tillstånd och tar hellre straffet i stället. Det är billigare så, säger Jan Persson.
När Coops nya miljardlager skulle byggas i Håbo kommun planerade Kilenkrysset att exploatera 30 hektar mark. Hundratals nya arbetstillfällen väntades skapas i den lilla kommunen. Tills myndigheterna insåg att anläggningen skulle skära rakt igenom den fridlysta vattensalamanderns hem.
En juridisk process inleddes om vad som vägde tyngst. De fridlysta djurens habitat, eller det stora lagret och nya jobb?
– En jävla salamander. Domstolens anställda måste ha suttit och tänkt på den varje dag. Drömt om den. Eller så sitter de och sover om dagarna. Coop tröttnade och lagret byggdes i Eskilstuna i stället, säger Jan Persson.
– Den här måste du läsa, säger Jan Persson och räcker över en bok.
Det är den första självbiografin om honom, utgiven av hans eget företag. Den andra delen väntas bli klar om några månader. På omslaget: en brett leende Jan Persson och en titel med guldbokstäver.
Ett handslag räcker.
Bakom honom, på en piedestal, står en stor byst föreställande honom själv iklädd en grå kostym. I rummet finns också en docka av honom själv i miniatyr som han stolt visar upp.
Jan Persson leder oss ned till bottenvåningen där huvudkontorets frukostbuffé serveras. På vägen ned stöter vi på en ukrainsk kvinna han anställt. Persson bugar skämtsamt för henne.
När han först anställde ukrainarna så brukade ett par av dem ställa sig upp, redo att ta emot hans kappa och nästan buga för honom, berättar han.
– Så ska det självklart inte vara. Jag är glad över att ha kunnat hjälpa över 50 ukrainare med boende, jobb och skola, säger han.
Det viktigaste för Kilenkryssets grundare är att familjeföretagets etableringar går smidigt, och utan motstånd.
Den svenska byråkratin och miljöregler, anser Persson, är Sveriges största problem.
Kilenkrysset har en intern lista över kommuner som bolaget tycker är samarbetsvilliga.
Eskilstuna är i toppklass med sitt stabila politiska styre, där det samtidigt är lätt att få tillstånd. I botten finns Uppsala.
– Krångel-kommunen Uppsala vill vi absolut inte vara i, säger han.
Ett sätt att runda byråkratin är att värva de myndighetsanställda till den egna sidan, för att kunna påverka processerna.
Därför har ”De tre vise männen” anställts.
Jimmy Jansson, Eskilstunas tidigare socialdemokratiska kommunalråd, jobbar numera för Kilenkrysset.
Jansson, som ibland kallats för ”raggarsosse”, har pekats ut som en av landets mest inflytelserika lokalpolitiker. I Sörmland är han känd som en stark förespråkare för jobb och tillväxt.
Nu ska han få igenom Kilenkryssets affärer.
Den andre vise mannen var högt uppsatt chef på Trafikverket, den tredje var näringslivschef i Enköpings kommun i nära 40 år.
– Vi måste ha folk som känner folk på insidan så papprena kan bli klara snabbt, säger Persson.
Om Kilenkrysset mot all förmodan inte får igenom sina planer, använder de sig av alternativa metoder.
När en planerad miljardanläggning fick klagomål av en grannkvinna, bestämde sig Jan Persson för att ta saken i egna händer. Kvinnan hade upptäckt att den planerade gränsen för jättebygget var felaktig, och anmält saken till myndigheterna.
– Jag skickade ut en anställd som åkte hem till henne och frågade hur mycket hon led av det här. Hur mycket lider du för? En pool, en husbil? Det landade i att hon slutade lida vid 1,2 miljoner kronor, säger Persson.
Men snart började även grannarna klaga.
Persson skickade ut mannen igen för att få kvinnan att övertala grannarna att dra tillbaka klagomålen, annars skulle de behöva dela på pengarna hon redan fått.
– Det tyckte hon inte var så roligt. Så grannarna övertalades. Det här håller vi på med jämt.
Samma sak hände vid en annan markaffär när en bonde plötsligt upptäckte felaktiga markeringar rakt över sin mark. Bonden blev upprörd och anmälde saken till mark- och miljödomstolen.
– Då ringer den där bonden. Vi fick ge honom en villatomt så att han höll tyst.
Ni gav bort en villatomt till bonden?
– Ja, annars hade vi inte fått pappren klara.
Blir det många sådana konflikter?
– Nej, vi har lärt oss att köpa ut dem i stället, säger Persson.
Även tjänstemän på myndigheter kan påverkas.
När ritningarna över Perssons planerade lagerbyggnader i en mellansvensk kommun var klara visade det sig att bygget var fem meter högre än vad som godkänts. Normalt sett skulle en sådan sak kräva en planändring, och riskera ta flera år att få klart.
Han ringde direkt till den dåvarande ordföranden i byggnadsnämnden.
– Han svarade att det kanske fanns ett sätt. Att kommunen verkligen behövde en gång- och cykelväg. Om vi byggde den så skulle pappren vara klara nästa dag.
Den dåvarande ordföranden lever inte längre. Kommunstyrelsens nuvarande ordförande känner inte till det aktuella exemplet. Men det förvånar honom inte.
– Inte ett dugg. Kommunen har tyvärr tidigare haft en historik med vänskapskorruption. Det var ”I scratch your back, you scratch mine”. Så är det inte i dag, säger han.
Jan Persson jämför själv sitt agerande med hur saker och ting fungerar i länder som Turkiet, dit han reste på 80-talet för att göra affärer.
– Den första vi anställde där var han som fick muta tullarna. Då fick man till och med kvitton på mutorna. Det var mer rejält där än i Sverige, säger Persson.
Jan Persson kör runt oss i sin svarta bil med inbyggt kylskåp i baksätet. Vi besöker olika företag som hyr lokaler av honom.
När bilen rullar in på parkeringen hos ett bilföretag i Strängnäs dyker en kvinna snabbt upp och möter oss.
– De är här från Dagens Nyheter och gör reklam, förklarar Jan Persson glatt för henne.
Bilhandeln är enorm. Var tredje minut säljs en bil och bolaget omsätter elva miljarder, berättar Persson.
När man lyssnar på dig får man lätt intrycket att vanliga lagar och regler inte ska gälla er?
– Det ska gälla alla. Men lagarna ska inte vara så svåra att det inte går att göra någonting i Sverige. Att man tvingas flytta företagen till andra länder. Att en salamander går före hundratals arbetstillfällen, säger han och fortsätter:
– Du får skriva vad du vill. Du kommer att få min nästa bok i alla fall. ”Ett handslag räcker del 2”.
