Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
I helgen hade vi födelsedagskalas för mitt yngsta barn, som fyllde två. Gästlistan har vi hållit konsekvent för båda mina barns födelsedagskalas de senaste åren: några från släkten och några vänner till oss föräldrar. Totalt brukar runt 25 personer vara bjudna och alla kommer förstås inte.
Alldeles för få, tycker jag! Jag hade helst bjudit halva förskolan, fler av mina egna vänner och ännu fler släktingar. För många, säger min fru, som gärna hade skippat födelsedagskalasen helt och ersatt dem med någon familjemiddag eller två.
Mitt jobb är mest att köpa ballonger och att agera någon sorts värd. Logistik, bakning och allt annat har jag inte så mycket med att göra. Men det är ju så kul att ha många gäster!
Och det är inte bara kul. Det är också en väg till att få känna sig populär. För ett tag sedan berättade en kollega att de hade haft nästan 30 barn på hans dotters fyraårskalas. Jobbigt, kanske ni tänker. Men jag blev jätteavundsjuk.
Kommer mina barn att skämmas över sin loserpappa?
Jag fattar att jag inte borde utnyttja mina barn för att förverkliga mina egna narcissistiska drömmar (att vara populär), som ett misslyckat fotbollsproffs som inget hellre vill än att sonen ska leva upp till det han själv aldrig lyckades med. Men sedan jag blev förälder förfasas jag över tanken på att de ska se mig som en förlorare.
Jag minns när en kompis berättade om hur hennes föräldrar sällan bjöd hem vänner när hon var liten. Genast började jag tänka på mig själv. Tänk om det är så mina barn kommer att minnas sin barndom? Kommer de att skämmas över och få kasst självförtroende på grund av sin loserpappa?
Samtidigt vill jag heller inte vara en sådan där förälder som tidningarna skriver om. En som är livrädd för att de unga gästerna ska behöva uppleva en sekund utan vuxenguidade aktiviteter och som därför kör slut på sig själv genom barnkalas på leklandet.
Efter kalaset var både jag och min fru helt slut. Det kändes som att hela kvällen gick åt till att klippa sönder ballonger och packa ned girlanger.
Jag ställde till och med in mitt planerade rollspel, där jag skulle framställa mig som en idealisk radhusbo genom att bjuda grannbarnen på överbliven tårta. Så kanske var inte 20 gäster så få ändå?
Läs mer:
Flanörens senaste kåseri: Vi åker till tippen. Där är jag helt inkompetent.
Flanör-klassikern: Jag måste lära mig min barndoms teknik igen (2025)
Alla DN:s kåserier finns här.
