Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Jag vill gärna vara händig. Det känns redigt och manligt. Så jag försöker så ofta som jag bara kan att lösa hemmets problem. Det går aldrig bra.
I fredags skulle jag byta ut en plugg som höll uppe en av våra mörkläggningsgardiner, sådana där häftiga som man kan veva ned med ett enkelt drag i en spak. Denna till synes okomplicerade operation ledde till att jag förstörde en grunko grej inuti gardinen.
– Har du försökt fixa saker nu igen? sa min fru när hon såg gardinhaveriet.
Hon är nämligen händig på det där naturliga sättet att hon kan läsa en manual och sedan lära sig något av det. Jag brukar aldrig läsa manualer. Jag har ju en sådan enorm intelligens och en fantastisk intuition, ska jag som en vanlig människa behöva sitta med öppen mun och manualen i hand? Jag borde klara det här bara genom att vajba mig fram.
Den senaste tiden har min fru blivit en riktig hemmafixare. Med en lista på projekt och planer för hur det ska gå till. Hon köper inte bara en massa virke och börjar jobba direkt. Hon tittar på Youtubeklipp och läser artiklar och böcker. Och hon gör det utan att starta Instagramkonton i förhoppningen att ”dela med sig” av processen.
Min frus senaste projekt är att bredspackla ett helt barnrum och sedan tapetsera om. Först var planen att ta in en hantverkare, men hon kom fram till att hon skulle klara av det själv. Barnslig och avundsjuk som jag är tänkte jag att det hade varit bättre för mitt eget självförtroende om vi pungade ut med pengarna.
Eftersom min fru inte är jag, och inte ger upp på första försöket, började hon bara om.
Jag måste erkänna att jag nästan hoppades att det inte skulle gå vägen när hon gjorde sina första prövande spacklingstag. Och jag trodde jag skulle få rätt när hon berättade att det inte hade gått bra.
Men eftersom min fru inte är jag, och inte ger upp på första försöket, började hon bara om. Och denna gång gick det vägen. Efter ett tag avtog mina mörka känslor. Så några dagar efter mitt misslyckande kände jag mig inspirerad. Jag bestämde mig för att som plåster på såren ännu en gång ta mig an uppdraget att köpa en ny identisk variant av en pryl som jag tidigare förstört.
När jag kom till Ikea med mitt nyvunna självförtroende insåg jag mitt misstag. Det finns flera olika storlekar på mörkläggningsgardinerna. Jag hade förstås inte mätt den gamla.
Så mitt nya liv som redig får vänta tills nästa gång jag förstör någonting.
Läs mer:
Flanörens förra kåseri: Även en pappa behöver visst skärmtid som ett barn
Alla DN:s kåserier finns samlade här: