Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
När jag sitter på ett tåg mellan Säffle och Karlstad ser jag en kvinna le mot mig. Och innan ni drar för stora slutsatser av detta så lovar jag att det var på ett helt oskyldigt sätt. För leendet hon gav mig var inte leendet hos en kvinna som ser en potentiell partner, utan en kvinna som ser en till synes duktig pappa. Jag sitter nämligen med två barn bredvid mig, varav ett i mitt knä. Hennes ögon ser en pappa som ansträngt sig för att ta sina två barn på utflykt (att barnens farmor sitter mittemot ser hon lyckligtvis inte).
Som pappa är det otroligt lätt att framstå som duktig. Det räcker i princip att befinna dig på en plats utanför hemmet med ett, men helst flera, barn. Då kommer de menande leendena, nästan alltid från kvinnor. Och man lär sig snabbt se skillnaden på ”vilken gullig unge”-leendet och ”jag ser att du anstränger dig för dina barn”-leendet. De förstnämnda är förstås också bra, eftersom det alltid är bekräftande att andra tycker dina barn är söta. Men efter ett leende av den sistnämnda typen ler jag alltid inombords som en Bamse-skurk som kommit undan med riktigt bus.
För jag är förstås inte bättre än någon annan förälder. Jag skördar bara frukterna av lågt ställda förväntningar. Som kvinna förutsätts du förstås anstränga dig för dina barn, men som man kan du använda de enormt låga förväntningarna till din fördel. Tricket är förstås att inte visa de sämre sidorna av ditt föräldraskap inför andra. De ska se dig när du gör till synes ansträngande saker som att bära ditt barn på axlarna. Inte de upprepade gånger jag klagat på barnens ”jag orkar inte gå längre”.
Du kan till och med utnyttja dina dåliga sidor för att få bekräftelse från andra. Blir du till exempel, som jag, olidligt rastlös av att vara inomhus, kan du kamma in vinst efter vinst bara genom att ta dig ut i offentligheten med barnen. Andra behöver ju inte veta att du är på utflykt för att det är roligare än att sitta inne och bygga med klossar.
Nu kanske ni undrar hur jag känner till allt detta, hur jag lärt mig om de två sorternas leenden pappor kan serveras. Svaret är förstås att jag egentligen inte har någon aning. Men vi kan ju hoppas i alla fall! För det är väl mig de ler mot?
Läs mer:
Flanörens förra kåseri: Vänta bara, 2030 är jag kungen på plan
Flanören-klassikern: Jag ska bli riddaren av de feta däcken
Alla DN:s kåserier finns samlade här.
