I Sverige ligger i dag ett stort fokus på det civila försvaret och säkerhetsläget, vilket riskerar att överskugga det akuta klimatanpassningsarbetet. Beredskap och klimat hanteras ofta som separata, parallella spår, både i kommunernas organisationer och i lagstiftningen. Krisområdet styrs bland annat av lagen om kommuners och regioners åtgärder inför och vid extraordinära händelser i fredstid och höjd beredskap, medan klimatanpassning påverkas av flertalet lagar exempelvis plan- och bygglagen.
– Det leder till administrativa ”silos” där säkerhetssamordnare och klimatstrateger sällan integrerar sitt arbete, menar Kerstin Eriksson som forskar på att kombinera krisberedskap och klimatanpassning, i dag vid Lunds universitet och tidigare på forskningsinstitutet Rise.
Behovet av samverkan är påtagligt. Ett exempel på hur extremväder kräver krisberedskap syns i Göteborg, där översvämningar kan få enorma konsekvenser. Trots en stor skaderisk vet bara en av tre göteborgare hur de ska skydda sina hem mot kraftiga skyfall. Kommunen arbetar därför med initiativ för att öka hushållens kännedom om hur de ska skydda sig, ett klimatanpassningsinitiativ som går hand i hand med krishantering.
Samtidigt ser vi i vår omvärld hur energiinfrastruktur och militär säkerhet allt oftare kombineras. I Finland planeras till exempel radarteknik i vindkraftverk för att tidigt kunna upptäcka drönare nära den ryska gränsen, vilket är ett tydligt kvitto på hur försvarsintressen och grön energi kan överlappa. På samma sätt vill Finland kombinera naturvård och försvar genom att återförvilda områden nära den ryska gränsen i syfte att försvåra en markinvasion.
Kerstin Eriksson arbetar just nu i forskningsprojektet ”Hushållens energiresiliens i kris och hållbar omställning”, som leds av Rise och där forskare från Mittuniversitetet och Chalmers också medverkar. Projektet undersöker hur samhällets informationsinsatser riktade mot hushåll kan utformas för att stödja alla tre områdena samtidigt och stärka hushållens resiliens.
Forskningen pekar på att det finns både synergier och målkonflikter. En konflikt är att traditionell hemberedskap ofta bygger på att samla på sig materiella resurser, alltså att ”bunkra” mat och prylar. Det kan ibland motverka målen för en resurseffektiv och hållbar klimatomställning. Ett annat exempel är hanteringen av värmeböljor, där nyinstallation av luftkonditionering löser ett kortsiktigt krisbehov hos hushållen men går emot klimatomställningens krav på minskad energiförbrukning.
Å andra sidan finns det starka synergier. Att vara självförsörjande på el, exempelvis genom lokala solceller på taket, gynnar klimatarbetet samtidigt som det skapar ett lokalt oberoende som är ovärderligt vid en kris eller i händelse av krig.
– Det måste gå lite hand i hand. Vi har begränsade resurser och på något sätt handlar alltihop om att vi ska förbereda oss för en okänd och oönskad framtid, säger Kerstin Eriksson.
Målet med det aktuella forskningsprojektet är att utveckla en så kallad ”resilienslåda”. Det handlar om att ge kommuner, myndigheter och andra initiativtagare konkreta tips och tankar för hur man kan skapa kampanjer, workshops och kurser som stärker hushållen på ett sätt som gynnar både klimatet och säkerheten.
Läs mer:
Här ska myndigheterna lära sig klara kriser och krig
Kommun frystorkar skolmat – lagras på hemlig plats