Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
Frans Wachtmeister
”Livsrum”
Norstedts, 300 sidor
Inledningen i ”Livsrum” är en samtidssatir i flera nyanser av vitt och blodrött. Det svala barnlösa paret Hugo och Erika har flyttat till Staffanstorp i en ”white flight” för att undkomma Malmö. Då får de inbrott i garaget och det blodröda är de sönderslagna burkarna med inlagd kimchi som är Hugos hobby. Deras trauma: vandalisering och olaga intrång som kommunstyret M+SD borde ta hand om ögonaböj! En grov tidsbild.
Först köps en säkerhetsdörr – en dyrbar transaktion i fruktan och skam, sedan vaknar drömmen om ett gated community. Men om man skulle öppna en större portal? Fly själva samtiden, och leva ett kostymdrama i kött och blod när nu globaliseringen gjort världen till ens ostron?
Pr-konsulten Erika gillar det förflutna. Nostalgin brummar inom henne som en barnslig motor när hon är på väg till magasinet med kvarlåtenskap efter pappan, lokföraren Jerker Svensson. En modelljärnväg med ovärderliga Märklintåg är det enda han lämnat efter sig. Någon grav ville han inte ha, utan spridas för vinden.
Vad har egentligen hans dotter att förlora? Hon separerar, förlorar jobbet (lukrativt utköpt i båda fallen) och studerar det förflutna. Läser Thomas Manns ”Bergtagen” (”en underhållande bok, späckad med rasöverskridande erotik och kulturella stereotyper”) och reseskildringar av den ökände Gustaf Retzius, skallmätaren, som får henne att drömma om det gamla Egypten.
När hon möter en annan samtidskarikatyr – den desillusionerade högstadieläraren Nathalie – föds tanken på ett reservat för europeiska kvinnor. Ett gammalt pensionat, inrett så man känner igen sig om man sett Agatha Christie-filmatiseringar av ”Döden på Nilen”. Rottingmöbler, iskalla drinkar, privilegier mot pyramider, all inclusive med antropologiska fetischer som mumiekranier och papperskorgar av elefantfötter samt lokal diskret manlig personal. Billigt blir det också, alla jobbar gratis i hopp om att få följa en europeisk kvinna hem.
Vad kan gå fel när man iscensätter fantasin i dagens egyptiska lyxresort Sharm el-Sheikh?
Med sina två tidigare romaner, ”Territoriella anspråk” och ”Förlorad mark ”, om mötet mellan väst och det Japan där han bor sedan länge, har Frans Wachtmeister jämförts med Michel Houellebecq. Och ”Livsrum” både vill och måste jämföras med Houellebecqs roman ”Plattform” från 2001 – berättelsen om den apatiske Michel som inleds med att hans pappa dör. ”Det är inte direkt hans bästa. De startar en koppleriverksamhet i Thailand riktad mot västerländska män”, sammanfattar Erika.
Men ”Livsrum” , skriven ett kvartssekel senare, står kusligt mycket närmare både dystopin och realismen i berättelsen om den tomma samtidsmänniskan i den moderna västvärlden. Wachtmeister låter Erika tänka och tala som en Lena Andersson-gestalt, och använder feelgoodgenrens yta av längtan efter förnyelse, förförelsen i undertexten när han fantiserar kring frågan om var den vita kvinnan skulle kunna lätta sin börda i en manosfärisk västvärld? Och skapar en spegelvärld där kvinnor beter sig som män gjorde förr, när Fjärran Östern var den vite mannens dröm om harem och mystik, innan sexindustrin flyttade till Asien.
De postkoloniala ärren hade ännu inte börjat synas så noga då: nu lyser de illa läkta.
Erika nämner det inte, men kanske har hon också läst Kerstin Thorvalls ”Ensam dam reser ensam” (1979) och ”Svart resa” (1987) – om kvinnlig jakt på frihet genom förbjudna relationer med yngre män i Latinamerika och Afrika. De postkoloniala ärren hade ännu inte börjat synas så noga då: nu lyser de illa läkta.
Men kvinnorna i ”Livsrum”, med sin symboltyngda titel som ett pekfinger mot nuet, drömmer om en återgång till kolonialtiden. Fast inom bevakade murar, bortom sedlighetspolis och brutal militär. Kvinnors och homosexuella mäns fristad, försvarad av makten bara för att den hålls hemlig. ”Livsrum” är utförd lite som pastellscenografin i Wes Andersons filmer, en kitschvariant av det sentida Europa, som ruvar på sitt förflutna och vägrar känna igen nuets upprepningar. Ofärden, som det kallades i Christian Krachts roman ”Air” – en frände till ”Livsrum”, i branschen förlorade illusioner och tidsresor.
Det blir ju kimchi till slut. Och ”Livsrum” går att läsa lystet som en berättelse om att få smaka på sin egen medicin, som verklighetens hämnd på den nostalgiska, besuttna medelklassen. Den talar skickligt nära en valfri kommentar ”mellan skål och vägg”, som man en gång sa, men man ska inte missta sig på vad den också gör. Nämligen skakar tidens bojor så att makten byter plats i varje rörelse: belevat dubbeltydigt. Ressentiment eller raseri? En cynisk reseskildring genom varenda hägring i vår tids besatthet av kapital och relationer.
Thomas Manns ”Bergtagen” läste Erika som en bra dröm om att få slippa verkligheten. ”Bara slutet var så sorgligt att man grät.” Under ökensanden som begraver allt på nytt, sticker det fram: porträttet av en pappa i ett Europa för länge sedan.
Det var länge sedan nostalgin serverades så kall.
Läs en intervju med Frans Wachmeister: ”Jag bär på en vrede mot hela Japan”
Läs fler texter av Ulrika Milles och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur